/Krotkaja._Fantastisk_ber%C3%A4ttelse

svensk under-link

Et latterligt menneskes drøm

av Dostojevskij.

english:

dostojevskij:_ridiculous Mans Dreams (kopi from online - here also english audiobook)

Et latterligt menneskes drøm av Dostojevskij.

Den sagtmodige (Krotkaja) er blevet kaldt en af de mest gribende fortællinger om menneskelig fortvivlelse, som nogen sinde er skrevet. – “en ganske lille bog, men den er stor for os alle, uopnåelig stor”.
– Knut Hamsun. –

Et latterligt menneskes drøm fortæller om en nihilist, der har besluttet at begå selvmord, fordi alt er ham ligegyldigt, men med pistolen i hånden falder han i søvn og finder i en drøm en mening i menneskets ansvar for at hjælpe og elske sit medmenneske.

*

Første del av fortellingen foregår akkurat i det hovedpersonen har mistet sin kone. Dostojevskijs typiske grep, om å holde igjen på informasjon og varsle store hendelser, virker dermed logisk, det er klart han har mye å fortelle og vil være i tvil om hvordan han skal strukturerer historien. Dostojevskij skriver selv i forordet, at dette kommer til å skje, han vil virke forvirret, men til slutt finne frem til sannheten. Og så, det skriver ikke Dostojevskij, får det være opp til leseren å avgjøre om denne sannhet er riktig.

Selv blant russere, er Dostojevskij uovertruffen i å bygge opp tragiske karakterer, altså russiske tragedier, der tragedien som foregår i virkeligheten, ikke har noe å stille opp mot tragedien som foregår i det indre. De har som Tsjekhov skriver vært underkuet i årtusener, og det har nok denne stakkars personen også. Han har nå tatt seg stilling som pantelåner, etter å ha måttet forlate en liten soldatkarriere etter å ha blitt beskyldt for feighet. Dette kan han ikke leve med, han kan virkelig ikke leve med det, han oppfattet ikke episoden som feighet, det var tvert i mot modig å avstå fra duellen, for det forelå ikke noen virkelig fornærmelse, som han sier. Siden har han ønsket seg oppreisning. Og når den 41 år gamle pantelåneren, får snusen i en 16 år gammel hjertensgod skjønnhet som handler i butikken hans, bestemer han seg for at oppreisningen skal foregå gjennom henne. Hun skal elske ham og forstå ham, og se hva slags flott menneske han egentlig er.

Hun på sin side, velger ham fordi alternativet er enda verre, en 50 år gammel slem kjøpmann, som har drevet sine to tidligere koner i døden. Foreldrene er døde, tantene hun bor hos, er onde. Selv er hun altså hjertegod, og velger altså pantelåneren.

Tragedien er åpenbar, men Dostojevskij fyller den med slik kraft og intensitet at den blir helt uimotståelig. Pantelåneren viser seg å være helt ute av stand til å få denne unge kvinnen til å elske seg. Han velger en talende taushet som metode, selv der hun er ung og blid og taletrengt, svarer han med taushet, for å vise hvilken enestående, lidende person han er. Han vil fremstå som om det var «noe gåtefullt ved meg (s. 118)».

Drømmen er å spare opp 30 000 kroner, ta henne med seg, som et ideal, og leve lengst mulig unna samfunnet som har forstøtt ham, som den endelige vinner. Dette sier han selv, det kunne han ikke fortelle henne. Og enten han hadde gjort det eller ikke, fremstår han litt latterlig. Og som for russere flest, slik forfatterne deres gir inntrykk av, er ingenting verre for en russer, enn å virke latterlig. Hun får naturligvis store problemer med å leve med ham, og søker en slags tilflukt, en slags hevn, en slags atspredelse hos levemannen Jefimovitsj, den ellers så sparsommelige pantelåner betaler flere titalls rubler for å finne ut av det, og går for å spionere. Den unge kvinne viser seg så sterk, god og hjerteren, at hun ikke gir etter for Jefimovitsj’ forsøk, det ender kort sagt med ingenting. Men det forverrer forholdet til ektemannen, ytterligere. Første del kuliminerer i det den unge kvinne kommer gående mot den sovende ektemann, med pistolen mot tinningen hans, han våkner og ser det, og hun ser at han ser det, og han tar det som den endelige seier, fordi han ved å lukke øynene igjen, har bevist sitt mot.

Etter denne episoden, blir Krótkaja syk i seks uker, nervefeber. Forteller og Lukérja steller henne. Deretter forteller jeg-personen historien om igjen, denne gangen på en annen måte. Nå fokuserer han ikke på hvordan hun kom inn i livet hans, hvordan han hadde spilt for å få henne, nå fokuserer han på seg selv og sitt eget liv. Hvordan han ble kastet ut av regimentet, fordi han ble mislikt, hvordan han alltid hadde blitt mislikt og alltid hadde følt seg latterlig, med setningen «det én selv setter høyt, kan virke latterlig i kameratflokken», og så forteller han om hvordan han deretter i tre år hadde levd på lykke, ulykke og fromme, men likevel fulgt sine æresbegreper og for eksempel ikke gått inn i jernbanen etter å ha båret så ærverdig en uniform som hærens. Deretter ble han altså gift, og igjen er det ønsket om rettferdighet, men nå er problemet hvordan han skulle få overbevist henne om at han ikke var feig, selv om han hadde avstått fra duellen. Revolverepisoden ble på ny seieren, men den er farget av, at det for ham er like viktig å overbevise seg selv om at han ikke er feig og noe dårlig menneske. Hun kan umulig ha hatt samme tanken som han. Og han slår seg til ro, han kan leve i vissheten om at hun vet.

I «Plutselig falt bindet» gjør ektemannen greie for hvordan han plutselig forstod. Bindet er hvordan han har tolket alle hennes bevegelser og handlinger som ydmykhet og reaksjoner på krenkelser, som han liksom kan tilgi henne og løfte henne opp fra, de to sammen, men så faller bindet i det at det går opp for ham, at hun siden han kjøpte seng og skjermbrett til henne, har sluttet å se på ham som ektemann. Og det kommer videre frem, at akkurat det gir henne muligheten til å leve. Det går opp for ham da hun synger mens han er til stede, hun har glemt ham. Han reagerer som en vanvittig, går ut i gaten i fortvilelse og begeistring, sterkt skildret i en enkle hendelse at han praier en drosje til ingensteder, og gir kusken 20 kopek for å ha forstyrret ham. Deretter går han hjem, bekjenner, og elsker henne betingelsesløst, liggende på gulvet, kysser hennes føtter, gulvet der føttene har vært, de undertryte følelser velter frem, som puls.

Likevel skriver han, at det er hun som holdt på å få hysterisk anfall. Hun ler av skam, viser streng forbauselse, det er overhodet ingen kontakt, nå heller. «la meg få kysse kjolen din… la meg få tilbe deg hele livet…» sier han, og hun, får et fryktelig hysterisk anfall, sier han. Og han ligger på kne ved sengen hennes og tilber henne, kysser henne ikke uten hennes tillatelse, ligger bare og ber og tilber, og planlegger hvordan han neste dag skal forklare henne alt og så skal de reise til Boulogne. Og som den vanvittige mann han er, tilstår han straks, absolutt alt, straks hun våkner neste dag, bekjenner han sitt liv, også sannheter han ikke engang hadde villet vedgå for seg selv. Pantelånerforretningen er en personlig idé om selvpining og selvhevdelse. Og han vil holde seg, vise beherskelse, men han bare sprekker og ender opp med å kysse føttene hennes, selv om hun får anfall av det. Dagen etter hopper hun ut vinduet.

Først har hun en slags forsoning, ber om unnskyldning for sine forbrytelser, hvorpå ektemannen kysser henne som en avsindig, overalt, så går han, og hun hopper. Holder helgenbildet i hendene, og hopper. Hvorfor? Ektemannen forklarer det med at hun ikke kunne elske halvveis, han krevde den fulle kjærlighet, det kunne hun ikke gi og valgte å hoppe. Dermed sniker også den onde kjøpmann seg inn, han kunne hun bedra, for han krevde ikke noe. Og vi står igjen med et meget komplisert spørsmål. Hadde det vært riktig å velge ham likevel? Hvilken mening gir egentlig det? Angripe et slikt problem, da må man være Dostojevskij.

I forordet står det at inspirasjonen ligger i en avisnotis. En fattig syerske hadde hoppet ut av vinduet, med et helgenbilde i hånden. Dostojevskij, som i regelen var i mot selvmord, kunne forstå dette. Kjetsaa kaller også ektemannen despotisk, slik leste ikke jeg novellen. Sterkere inntrykk gjorde novellen, når også ektemannen var et offer og ville det gode, bare han var så fjernt i stand fra å få det til.

Hamsun skriver: «Der er nu for eksempel en liten fortææling som heter ‘Krótkaja’. En bitte liten bok. Men den er for stor for oss alle, for uopnåelig stor. Lat alle erkjende det.» s. 14

Nøkkelsetninger: De hevner dem på samfunnet, hva s. 111
«Streng og stolt, ikke trenge noen slags moralsk trøst, lide i taushet.» s. 123
«Hadde jeg først gått til bunns, kunne jeg like godt ligge der.» s. 135

Det er en inderlighet i denne fortellingen, som ellers bare er å finne i musikkens verden. For å si det med Schopenhauer, Dostojevskij fremstiller ikke lidelsen, hans novelle er selve lidelsen. Beruselsen, lykken, begeistring, fortvilelse. Dostojevskij er det direkte. Det er ikke noe mellomledd mellom ham og følelsen. Bare Schubert, Beethoven og kanskje Brahms kan få til noe lignende. Med denne novellen befester Dostojevskij sin posisjon som guddommelig blant mennesker.

*
en annen skriver om samme:

DEN SAGTMODIGE (Krotkaja)

DEN SAGTMODIGE (Krotkaja) er en ægtemands gribende monolog ved sin elskedes lig og en af de mest gribende af Dostojevskijs sidste, klassiske værker.

Forestil dig en ægtemand, hvis elskede to timer forinden har begået selvmord. Hvis blot han kunne skrue tiden tilbage og forhindre det? Han er i sine følelsers vold, og prøver at få hold på den tragedie, der lige har ramt ham. Hans tanker er på én gang fortvivlede, angrende, men også selvretfærdige… En tidligere officer og nu pantelåner fra Skt. Petersborg føler sig forstødt af sine medmennesker og vil hævne sig på samfundet. Vejen til målet går gennem et giftermål med en ung pige – den sagtmodige, og en tragedie rulles op for os.

Den Sagtmodige (Krotkaja) er en fortelling om menneskets ensomhed. En skildring af menneskelig fortvivlelse, sand kærlighed og egen erkendelse af skyld. Om manglende empati og destruktive tilbøjeligheder. En evigt aktuel klassiker om at forholde sig til verden og sine medmennesker.


boken på svensk:

Krotkaja. En Fantastisk berättelse.

Krotkaja av Fjodor Dostojevskij
Översättare: Walborg Hedberg
En Fantastisk berättelse
Utgiven av Albert Bonniers förlag 1886


KROTKAJA.

FANTASTISK BERÄTTELSE AF  F. DOSTOJEVSKIJ

Öfversättning af WALBORG HEDBERG

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG



Förord.

… Och nu några ord angående denna berättelse. Jag har kallat den fantastisk, ehuru jag anser den i högsta grad verklig. Det är också endast formen, som är fantastisk, och det synes mig nödvändigt att först och främst förklara hvarför.

Det är icke en uppdiktad historia, – det är icke heller blott och bart torra anteckningar. Föreställen er en man vid sin hustrus lik, som ligger utsträckt på ett bord framför honom. Det är några timmar efter hennes sjelfmord, – hon har kastat sig ut genom fönstret. Mannen är rof för en ytterlig upphetsning och har ännu inte kunnat samla sina tankar. Han går af och an i rummet, bemödande sig att förklara denna tilldragelse, “att koncentrera sina tankar på en enda bestämd punkt”. Dertill är han obotligt mjeltsjuk, en hypokondriker af det slaget, som brukar tänka högt. Också talar han för sig sjelf, han berättar händelsen för sig och söker finna en förklaring på den. Oaktadt den skenbara följdriktigheten i sina ord motsäger han sig ofta, både hvad beträffar det logiska sammanhanget och sina egna känslor. Han rättfärdigar sig sjelf, och han anklagar sin hustru; han tappar bort sig i biomständigheter, som röja en tankens och hjertats råhet på samma gång som en djup känsla. Småningom klarnar verkligheten och det hela för honom, och han lyckas “koncentrera sina tankar på en enda punkt”. Den följd af minnen, han uppkallar, leder honom slutligen omotståndligt fram till sanningen, och denna sanning verkar höjande både på hans sinne och hjerta. Till sist mister också tonen i berättelsen den prägel af oreda och förvirring, som den hade i början. Sanningen framstår som klar och tydlig för den olycklige, åtminstone i hans egna ögon.

Sådant är ämnet. Den afbrutna, intrasslade berättelsen varar, som man lätt kan förstå, i flere timmar: han ställer sina ord, än till sig sjelf, än till en osynlig åhörarkrets eller till rannsakningsdomaren. Det är för öfrigt på det viset, som sådant går till i verkligheten. Om en stenograf kunnat höra på denne man och teckna upp allt, hvad han sagt, skulle berättelsen kanske blivfit mera ojämn, mindre utarbetad än här hos mig, men den psykologiska gången skulle, synes det mig, kunnat förbli densamma. Hvad jag anser fantastiskt i denna berättelse är alltså antagandet af stenografiska anteckningar, hvilka jag sedan skulle ordnat. I viss mening är ett dylikt förfaringssätt icke nytt inom konsten: Victor Hugo t. ex. har i sitt mästerverk “En lifdömds sista stunder” användt en nästan identisk metod. Han har visserligen icke infört någon stenograf, men han har, hvad som är ännu omöjligare, antagit, att en lifdömd skulle ha tid och tillfälle att nedskrifva de intryck han erfar under sin sista dag, sin sista timme, ja, än mer, sitt sista ögonblick. Dock hade Victor Hugo icke gjort dena fantastiska förutsättning, så skulle detta verk, det sannaste, det mest realistiska av allt, hvad han skrivit, heller icke blifvit till.


Krotkaja.

1.

… Så länge hon ännu är kvar här, går det väl an! Jag är i hennes närhet, kan få se henne, så ofta jag vill, – men imorgon, när man tar henne ifrån mig, hvad skall jag då taga mig till alldeles ensam? Hon är nu här inne i rummet… ligger utsträckt på de der båda borden… I morgon blir likkistan färdig, en hvit likkista… hvit… med hvitt siden… För öfrigt är det icke frågan om det… Jag går och går utan uppehåll… jag vill begripa allt det här. I sex timmars tid har jag nu velat det, och det är mig icke möjligt att koncentrera mina tankar på en enda bestämd punkt. Men det kommer sig också af, att jag alltjemt bara går och går… Låt mig se, hur det gick till alltsammans i tur och ordning! Jag är ingen romanförfattare, mitt herrskap, det syns nog, men hvad gör det? Jag vill tala om saken så, som jag förstår den. Ack ja, jag förstår det, alltihop, blott alltför väl, och just det är min olycka!

Nå, om ni vill veta, hur det var… d.v.s. för att börja från början, så kom hon helt enkelt till mig för att låna på några småsaker och för pengarna annonsera i Golos, om att en guvernant önskade sig plats, samt äfven vore villig att bosätta sig utomlands eller ge lektioner i hemmet o.s.v. Detta var alldeles i början, jag fäste mig icke särskildt vid henne, – hon kom som de andra, och allt gick för henne som för de andra. Sedan började jag lägga märke till henne. Hon var smärt och blond, öfver medellängden. I sitt sätt mot mig föreföll hon brydd och besvärad, liksom skamsen; jag förmodar, att hon var sådan mot alla, som hon icke kände. Tydligen spilde hon icke en tanke på mig, – jag var för henne endast pantlånaren, icke menniskan. Så fort hon fått pengarne, gick hon sin väg. Och alltid tyst. De andra bruka gräla, tigga, köpslå för att få mera… men icke hon… Hvad man än gaf henne… Nej, jag trasslar visst in mig… Jaså, jo, det var hennes panter, som allra först väckte min uppmärksamhet: ett par örhängen av förgyldt silfver, en usel liten medaljong, alltsammans icke värdt tjugo kopek.

Hon visste det nog, men det syntes på hennes min, hur dyrbara dessa saker voro för henne, och i sjelfva verket var det allt, hvad hon ärft af far och mor, det fick jag veta sedan. En enda gång tillät jag mig ett småleende, då jag såg, hvad hon kom med. Det vill säga… ser ni, sådant gör jag mig aldrig annars skyldig till, jag visar mig ständigt som en gentleman gentemot mina kunder – fåordig, höflig, allvarsam, “sträng och återigen sträng!” Men en gång vågade hon verkligen infinna sig med en bit – det är bokstafligt sant, hvad jag säger – en bit af en harskinnströja. Jag kunde icke låta bli att komma fram med ett litet skämt...Ack, far lille, så hon rodnade! Hennes ögon äro blå, stora, tankfulla, – och så de sprutade eld! Men icke ett ord; hon endast tog sin trasa och gick. Det var egentligen då, som jag lade märke till henne och smått började fundera åt det hållet… det vill säga, på ett särskildt och bestämdt sätt...Ja, jag mins ännu mycket väl det intrycket… sjelfva huvudintrycket, förstår ni, syntesen till allt, så att säga… Hon såg gräsligt ung ut, så ung, att man icke kunde tro henne vara mer än fjorton år, och ändå var hon nära sexton, – det felades bara tre månader. För resten var det icke det, jag ville säga, det är icke alls det, som är syntesen.

Nästa dag kom hon igen.

Jag fick sedan veta, att hon varit med skinntröjan både hos Dobronzarof och Mozer, men de vilja icke veta af annat än guld och bevärdigade henne icke ens med ett svar. Jag åter tog en gång emot en kamé af henne, fast den nästan icke var värd någonting, och när jag sedan tänkte efter, förvånade jag mig öfver, att jag gjort det. Jag brukar icke heller taga emot annat än guld- eller silfversaker, och af henne hade jag likväl tagit emot en kamé! Hvarför? Det var andra gången, som jag kom att tänka på henne, det mins jag.

Gången derpå, det vill säga, när hon varit hos Mozer, kom hon till mig med ett cigarettmunstycke af ambra, en liten struntpjes, som kanske kunnat gå an för en samlare, men som icke alls var någonting för mig, ty hos oss är det bara guldet. I betraktande af hennes obetänksamma uppförande dagen förut, tog jag strängt emot henne.

Min stränghet består i att bemöta folk med köld. Men då jag lemnade henne de två rublerna, kunde jag likväl icke låta bli att säga i förtretad ton: “Det är endast och allenast för er skull; Mozer skulle minsann icke tagit emot något sådant der.” Och jag lade starkt eftertryck på orden “för er skull”, just för att visa, att jag hade en särskild mening med dem. Det var elakt af mig. Då hon hörde det der “för er skull”, rodnade hon på nytt, men hon sade ingenting, hon kastade icke bort pengarne, utan tog dem med sig. – Så är det att vara fattig! Och hvad hon rodnade sedan! Jag begrep, att jag sårat henne. Och när hon gått, frågade jag mig plötsligt: “Är den der lilla triumfen öfver henne väl värd sina två rubel?” Ha ha ha, jag kommer ihåg, det var just den frågan, jag gjorde mig: “Är det värdt sina två rubel? Är det värdt så mycket?” Och skrattande svarade jag mig sjelf ja på min fråga. Jag var verkligen mycket munter då. Men det var ingen dålig känsla, som dref mig i det ögonblicket, utan jag handlade så med flit, i en bestämd afsigt. Jag ville pröfva henne, ty en idé angående henne hade plötsligt dykit upp i min hjerna. Det var tredje gången som hon särskildt blef föremål för mina tankar.

...Nå ja, från och med det ögonblicket var det, som det började. Jag skaffade mig genast upplysningar om hennes lif och ställning och väntade otåligt på att få återse henne.

Jag hade en aning om, att hon snart skulle komma igen. Hon gjorde så också, och jag tilltalade henne då artigt och älskvärdt. Jag hade fått en god uppfostran och vet att skicka mig… Hm… Vid denna tid lärde jag mig förstå, att hon var mild och god. Milda, goda menniskor kunna icke länge vara motsträfviga, och fast de ogerna öppna sitt hejrta för andra, är det dem omöjligt att undvika ett samtal. De ge knapphändiga svar, men de svara i alla fall, och ju mer man håller på, desto längre kommer man, bara man icke tröttnar. men det är klart, att den gången lät hon mig just icke veta någonting.

Det var först efteråt, som jag fick höra hela historien om Golos och allt det andra. Vid denna tid annonserade hon af alla krafter i tidningarne. Först lät det grannt nog: “en guvernant… äfven benägen att resa till landsorten… uppgifter om vilkoren sändas i försegladt bref…” Sedan blef det: “villig till hvilka göromål som helst… att ge lektioner eller vara som sällskap … förestå hushållet, vårda sjuke, sy linnesöm o.s.v., o.s.v….” med ett ord, såsom det brukas i dylika fall. Hon begärde naturligtvis icke alla dessa saker på en gång, det förstås af sig sjelft, men för hvarje ny annons blef tonen allt mera bönfallande, och till slut tiggde hon i ren förtviflan endast om att få “arbeta för maten”. – Men hon fick ingen plats.

Jag beslöt mig då för att anställa ett sista prof med henne och tar plötsligt fram dagens tidning, samt visar henne en annons i den: “En ung flicka, fader- och moderlös, söker plats som guvernant för små barn, helst hos en äldre enkling. Kan hjelpa till i hushållet.”

“Ser ni, den här annonsen kom in i morse, och redan i kväll har den unga flickan helt säkert en plats. På det viset är det, man skall skrifva annonser.”

Hon rodnade på nytt, och på nytt sprutade hennes ögon eld. Hon vände mig ryggen och gick.

Det tyckte jag nu mycket om. För öfrigt var jag redan säker på henne och hade ingenting att frukta. Ingen skulle vilja taga emot hennes cigarrmunstycken, och hon hade desutom icke heller några flere att komma med. Tre dagar efteråt visade hon sig igen, blek och förstörd. Jag begrep, att det händt något hemma hos henne, och det hade det också. Jag skall genast tala om för er, hvad det var; nu vill jag bara berätta, med hvilken stil jag i en hast förstod att uppträda och derigenom kom att göra ett visst intryck på henne. Jag fick helt tvärt en idé… Så här gick det till.

Hon kom till mig med en bild af vår heliga Gudsmoder… hon hade verkligen förmått sig att komma med den… Ack ja!... hör på nu, hör noga på. Nu börjar det… hittills har jag icke gjort annat än trasslat in mig… Men det är derför, att jag vill påminna mig alltsammans, hvarje liten detalj, hvarje litet smådrag…

Jag vill oupphörligt samla mina tankar, och det är mig icke möjligt… ah, nu har jag dem, detaljerna, smådragen…

Gudsmoderns bild… Gudsmodern med Jesus-barnet… en gammal familjeklenod med infattning af förgyldt silfver – “det är värdt… ja, det är värdt sina sex rubel”. Jag ser, hur varmt hon är fästad vid bilden, men ändå vill hon pantsätta alltsammans, ramen, infattningen. Jag säger till henne: “Det är bäst att bara lemna infattningen; sjelfva bilden kan ni taga med er hem igen, det går lika bra för sig ändå.”

“Är det förbjudet då?”

“Nej, det är icke, men kanske ni sjelf…”

“Nå, så tag bort infattningen.”

“Vet ni hvad, jag tror ändå icke, jag gör det,” sade jag efter ett ögonblicks efteranke, “jag sätter upp den bredvid mina helgonbilder der under lampan” – lampan hade jag alltid haft tänd, från det jag öppnat mitt pantlånekontor – “och så tar ni helt enkelt tio rubel för alltihop.”

“Jag behöfver icke tio rubel, ge mig fem; jag skall säkert lösa igen den.”

“Vill ni icke ha tio rubel? Det är bilden värd,” tillade jag, då jag märkte, hur det flammade till i hennes ögon. Hon svarade icke. Jag gaf henne fem rubel.

“Man bör icke förakta någon… Jag har sjelf varit i lika svåra omständigheter och värre ändå, och om ni i dag finner mig i en sådan här sysselsättning… Men efter allt hvad jag måst lida…”

“Så vill ni hämna er på samhället! Hvad?” afbröt hon plötsligt med ett mycket ironiskt, men på samma gång naivt leende – det var mest bara ett talesätt, ty eftersom hon icke hyste något särskildt intresse för mig, kunde det icke ligga någon förolämpning i hennes ord. “Aha”, tänkte jag, “hon är på det viset, – det är en kvinna med karaktär, ett emanciperadt fruntimmer.”

“Ser ni,” fortsatte jag, halft på skämt, halft på allvar, “jag är en del af den kraft som vill det onda och gör det goda.”

Hon betraktade mig genast uppmärksamt, med barnslig nyfikenhet. “Vänta, hvad var det för en tanke? Hvar har ni fått den ifrån? Den har jag bestämdt hört förr…”

“Bråka icke er hjerna med det nu.Det är med de orden, som Mefistofeles presenterar sig för Faust. Har ni läst Faust?”

“Icke så särdeles noga.”

“Det vill säga så mycket, som att ni icke har läst den. Men det bör ni göra. Jag ser, att ni ännu har ett ironiskt drag kring läpparne. Jag ber er, tilltro mig icke en sådan smaklöshet, som att jag skulle vilja hielpa upp min roll av pantlånare genom att ge mig ut för en Mefisto. En pantlånare är en pantlånare, det är en känd sak…”

“Ni är en besynnerlig menniska… jag trodde icke…”

Hon höll på att säga, att hon icke väntat sig finna en så beläst person i mig, men hon sade det icke . jag förstod ändå, att hon tänkte det. Jag hade med ens gjort henne både förbryllad och nyfiken.

“Ser ni,” anmärkte jag, “det fins intet yrke så dåligt, att man icke kan göra något godt i det. Naturligtvis talar jag icke om mig. Jag gör nog icke annat än ondt, tänker jag, men…”

“Ja, visst kan man göra godt i hvilken ställning som helst,” inföll hon lifligt, i det hon sökte utforska mig med blicken. “Ja, i hvilken ställning som helst,” sade hon.

Ah, jag mins, jag mins! Och – hvad jag ville säga – hon hade denna ungdomlighet, denna förtrollande ungdomlighet, som kommer ansigtet att stråla af oskyldig, uppriktig öfvertygelse vid uttalandet af någon djup, slående tanke, och som tycks säga: Se bara, så jag förstår och kan tränga in i saken! Och man kan icke säga, att det är egenkärlek som hos oss – det är endast ungdomens vana at sjelf tillägga sina tankar en sådan betydelse, hysa en sådan aktning för dem, vara så ärlig i sin öfvertygelse och tro, att också andra måste akta den lika mycket. Ack ja, ärligheten! Det är med den, man kufvar hjertan. Och hennes ärlighet, det var ärligheten i dess renaste form.

Jag mins alltsammans, jag har icke glömt någonting. Då hon gick, var mitt beslut fattadt. Samma dag skaffade jag mig de sista felande upplysningarna angående hennes lif och lefnadsöden. Det förflutna hade jag fått reda på af Lukeria, som då tjenade hos hennes slägtingar, och som jag vetat att ställa mig väl med. Hon förde att lif så sorgligt, att jag icke fattar, hur hon kunnat bevara förmågan att skratta och känna en nyfikenhet, sådan den hon visat på tal om Mefistofeles. Men ungdomen! Just derpå var det, som jag tänkte i det ögonblicket med glädje och stolthet, ty jag såg ett bevis på hennes själs ädelhet i det faktum, att hon kunde känna sig träffad af Goethes stora tanke, fastän hon stod på randen af en afgrund. Ungdomen är alltid ädelsinnad, både i tid och otid. Det är bara henne, jag talar om. Hufvudsaken är, att jag redan betraktade henne som min, att jag icke hyste minsta tvivel om min makt, och vet ni väl, att det ligger en öfverjordisk sällhet i detta, att icke tvifla?

Men kvart tar jag vägen? Om jag fortfar så här, får jag aldrig någon reda i mina funderingar … Fort, fort, min Gud! Jag tappar bort mig… det var ju icke alls detta jag ville säga!


2.

Hvad jag fått höra af hennes historia, vill jag här sammanfatta i några ord. Hennes föräldrar voro längesedan döda, tre år innan hon flyttat till sina fastrar, ett par högst oordentliga personer, för att icke säga något värre. Den ena var enka, betungad med en talrik familj – sex barn, det ena mindre än det andra – den andra en gammal elak mamsell. Båda voro de elaka för resten. Hennes far, en simpel tjensteman vid något embetsverk, tillhörde endast den personliga adeln; det passade mig förträfffligt. Sjelf var jag ju ur en högre samhällsklass, f.d. kapten i ryska armén, ärftlig adel, oberoende, o.s.v. Hvad min pantlåneinrättning beträffar, så kunde fastrarne icke gerna ha något emot den.

Tre års träldom hos sina fastrar … och ändå hade hon funnnit utväg att taga examen! Det bevisar, att hon lifvades af ädla och upphöjda sträfvanden. Och jag, hvarför ville jag gifta mig? Det är för resten nu icke frågan om mig … det är icke det, som det kommer an på … Hon gaf lektioner åt fasterns barn, lagade linnet och skurade till och med golfven, trots sitt klena bröst. Man slog henne, missunnade henne hvar enda matbit, och till slut försökte gummorna också att sälja henne. Fy! Jag hoppar över de der vidriga detaljerna. Sedermera berättade hon för mig allt omständligt. En rik kryddkrämare i grannskapet spionerade ut alltsammans. Han var icke bara en vanlig simpel kryddkrämare, utan han rådde också om två stora magasin. Nå, denne köpman hade redan gjort af med två hustrur och sökte sig nu en tredje. I henne trodde han sig ha funnit den rätta. “Mild och undfallande, van vid umbäranden – det är just en mor för mina barn, det,” sade han sig.

Han hade verkligen barn. Han ville gifta sig med henne och började underhandla med fastrarna… Och så var han femtio år. Hon blef alldeles förfärad. Det var vid denna tid, som hon började komma till mig för att skaffa pengar till annonserna i Golos. Hon bad sina fastrar om en smula betänketid. Det fick hon också, fastän mycket kort. Men man lemnade henne icke ett ögonblicks ro, utan tutade jemt i hennes öron: “Vi ha ingenting sjelfva att lefva af, och hur skola vi då kunna behålla ännu en mun till att föda”. Jag kände redan till alla dessa omständigheter, men det var först den morgonen, som jag bestämde mig. På kvällen kommer kryddkrämaren med för femtio kopek konfekt, och hon måste hålla honom sällskap. Jag ropar ut Lukeria från hennes kök och ber henne tyst säga åt henne, att jag väntar henne nere i porten, och att jag har något vigtigt att säga henne. Jag var mycket nöjd med mig sjelf. I allmänhet taget var jag den dagen förskräckligt nöjd med mig sjelf.

Nere i inkörsporten förklarade jag för henne i Lukerias närvaro, att jag hade den äran och lyckan … o.s.v.

För att hon skulle förstå mitt handlingssätt och icke undra allt för mycket öfver detta möte i portgången – redan det att jag kallat dit henne, hade väckt hennes förvåning, – tillade jag: “Ni har att göra med en man, som menar ärligt med er, och som vet, hur ni har det”. Och jag ljög icke, jag menade verkligen ärligt. Men låt oss icke tala om det. Mitt frieri var icke endast framstäldt i passande ordalag, så som det anstår en väluppfostrad man, utan det var också originellt, och det är hufvudsaken. Nå, kan det väl vara något orätt i att tillstå det? Jag vill göra mig sjelf rätttvisa, jag är pligtig att andraga allt, både det som är för och emot, och jag gör så. Jag mins det med förtjusning, fastän det är dumt: utan blygsel tillstod jag då för henne, att jag endast hade få talanger och ett medelmåttigt förstånd, att jag icke var öfverdrivet god, att jag var en godtköpsegoist – jag använde just det ordet, det mins jag, jag hade hittat på det under vägen och var mycket nöjd med det – och att det kanske fans många sidor hos mig, som i mer än ett afseende voro behagliga. Allt detta repade jag upp med en slags stolthet. Men vet, hur man brukade säga sådant der. Naturligtvis hade jag icke så dålig smak, att jag efter listan öfver mina fel kom med listan öfver mina förtjenster, så att jag till exempel sade: “Om jag icke har det och det, så har jag åtminstone det och det”. Jag såg, att hon var rädd, men jag skonade henne icke; tvärtom, ju ängsligare hon blef, desto starkare uttryck använde jag. Jag sade henne rent ut, att hon icke skulle komma att svälta ihjäl; men att hon icke finge räkna på några fina toiletter, teaterbiljetter eller baler, så vida icke möjligtvis längre fram, när jag hade uppnått mitt mål. Ju längre jag talade, desto strängare blef jag. Slutligen tillade jag liksom i förbigående, att om jag blifvit pantlånare, så var det till följd af vissa omständigheter och i och för ett särskilt särskildt mål. Jag hade rätt att tala så; omständigheterna och målet funnos verkligen för handen.

Vänta, mitt herrskap; jag har hela mitt lif varit den förste att afsky detta pantlånaryrke, men fastän det kan vara löjligt att stå och tala mystiskt med sig sjelf, så är det sant, att jag ville hämna mig på samhället. Det är sant! sant! sant! Derför var det också orättvist af henne att göra narr af mig på morgonen och säga, att jag hämnade mig på samhället. Men ser ni, om jag nu rent ut hade svarat henne: “Ja, jag vill hämna mig på samhället”, så skulle hon skrattat åt mig, liksom hon gjorde en annan morgon och det hade också varit i hög grad löjligt. Men en annan sak är att låta några obestämda antydningar falla, komma fram med en eller annan mystisk fras, och på det sättet blef det möjligt att uppjaga hennes fantasi. Dessutom var jag då icke mera rädd för någonting. Jag visste mycket väl, att den tjocke kryddkrämaren var ändå föraktligare i hennes ögon än jag, och att jag uppträdde som en slags räddande engel der nere i porten, – det var jag godt medveten om. Ack ja! allt som är lumpet, det inser man minsann lätt nog! … Men var det verkligen då så lumpet, när allt kommer omkring? Hvem kan väl döma i ett sådant fall? Älskade jag henne icke redan i det ögonblicket?

Vänta litet! Det är klart, att jag icke sade henne en stafvelse om mina välgerningar, tvärtom, … åh, tvärtom! “Det är jag, som står i skuld till er, och icke ni till mig.” Det sade jag helt högt – jag kunde icke låta bli. Och det var kanske dumt, ty jag märkte, hur hon rynkade pannan. Men i alla fall hade jag vunnit spelet. Nej, vänta ännu litet… eftersom jag skall röra upp i all denna snusk, så får jag icke glömma en sista gemenhet. Jag stod och sträckte på mig der nere i porten, och det var, som om något stigit mig åt huvudet. “Du är lång, ståtlig, belevad och, utan skryt, en ganska vacker karl.” Sådana tankar var det, som flögo igenom hjernan på mig …

Naturligtvis svarade hon ja strax der på stället. Men… men jag måste tillägga, att hon funderade ganska länge, innan hon svarade ja. Hon stod så tankfull, så tankfull, att jag var tnungen att fråga: “Nå?” Och jag kunde inte låta bli att tillägga med en fin vändning: “Nå väl då”,... med ett litet då efter.

“Vänta,” svarade hon, “jag måste öfverlägga”.

Hennes lilla ljuva ansigte var så allvarligt, så allvarligt, att man kunde läsa hennes själ i det. Och jag började nästan känna mig förolämpad. “Är det möjligt,” tänkte jag, “att hon kan tveka mellan mig och kryddkrämaren?” Ack, då begrep jag ännu ingenting! Jag begrep ingenting, ingenting alls” Icke förr än i dag har jag begripit något! Jag kommer ihåg, att då jag gick min väg, sprang Lukeria efter mig och hviskade hastigt: “Gud löne er, herre, för att ni tar vår kära fröken till er! Men säg det icke åt henne, hon är så stolt”.

Stolt, – nå, gerna för mig, jag tycker om stolta små flickor; de äro mera värda än andra, isynnerhet då man är säker på att ha eröfrat dem, icke sant? Ah, vad vi karlar äro lumpna och otympliga! Jag var så nöjd med mig sjelf! Tänk er bara, att medan hon stod der tankfull i porten, innan hon svarade ja, – tänk er, då läste jag med häpnad följande tanke i hennes ansigte: “Om jag endast har olycka att vänta på båda hållen, hvarför skulle jag då icke hellre taga den tjocke kryddkrämaren, så att han en dag kunde komma full hem och piska ihjäl mig?”

Ja, hvad tror ni? kunde hon icke ha en sådan tanke?

Och nu begriper jag ingenting alls längre! Jag sade nyss, att hon kunde ha den tanken: Hvilken skulle vara den största olyckan af de båda? Hvad vore värst, att taga köpmannen eller Goethes ockrare? Det är frågan!... Hvilken fråga? Och du begriper icke ens det, olycklige? Der på bordet har du ju svaret! – Men ännu en gång, hvad mig beträffar, så bryr jag mig icke om det… hvad betyder väl jag?… Och noga betraktadt, har jag väl någon skuld deri, ja eller nej?

Jag kan icke svara på det. Det är bäst, jag går och lägger mig, – jag har så ondt i huvudet.

 

3.

Jag har icke sofvit. Hur skulle jag också kunnat sova? Blodet bultar ursinnigt i tinningarne på mig. Jag får väl istället fördjupa mig i de der snuskigheterna igen. Det är gement!... Men det var nästan ändå värre snusk, det som jag drog upp henne ur… Det måste hon ha förstått, ha uppskattat min handling till dess fulla värde!...

Det var flere omständigheter, som förmådde mig till detta giftermål, – bland annat tänkte jag på, att jag var fyrtioett år och hon bara sexton. Just denna olikhet i ålder förtjuste mig, – det var en behaglig känsla, mycket behaglig. Jag hade likväl helst velat gifta mig på engelskt vis med enbart två vittnen – Lukeria skulle blifvit det ena – och så omedelbart stigit upp i jernvägskupén för att fara – exempelvis till Moskva, der jag just hade affärer, och stanna der i fjorton dar. Men det satte hon sig emot, det ville hon icke, och jag var tvungen att göra min högtidliga uppvaktning hos hennes fastrar. Jag förärade till och med de båda elaka varelserna hvar sina hundra rubel och lofvade dem ytterligare presenter, men det talade jag icke om för henne, för att hon icke skulle känna sig förolämpad af dessa lumpna detaljer. Fastrarne voro genast idel sockersöt älskvärdhet. Man afhandlade hemgiften; – hon egde ingenting, nästan bokstafligen ingenting, och hon ville icke taga med sig någonting heller. Jag fick henne slutligen att inse, att hon omöjligt kunde komma utan hemgift… och denna hemgift var det jag, som skaffade henne! Hvem skulle väl annars kunnat göra det? Men det är nu icke frågan om mig…

Jag fick henne också att gå in på åtskilliga af mina idéer, för att hon åtminstone skulle veta, hvar hon hade mig. Jag gjorde mig till och med alldeles för mycken brådska brådska, tror jag. Hufvudsaken är, att hon, trots sin förbehållsamhet, strax från början tycktes mycket angelägen om mitt sällskap, visade mig stor tillgifveenhet och för var gång ömt kom och mötte mig. Och så talade hon om allt möjligt för mig, berättade mig ifrigt och oredigt – så förtjusande barnsligt oredigt – om sin barndom och ungdom, sitt föräldrahem, kom med en massa historier om sin far och mor. Jag slog kallt vatten på hennes glada hänryckning. Det var så min idé. Jag mötte hennes utgjutelser med en tystnad, som visserligen var välvillig… men hon kände snart det afstånd som skilde oss åt, och den gåta, jag gömde på. Och jag, jag gjorde allt för att få henne att tro, att jag var en gåta! Det var endast för den skull, jag begick alla de där dumheterna, – först och främst visade stränghet: det var med sträng min, som jag förde henne in i mitt hus. Medan jag gick der i min sjelfbelåtenhet, hade jag gjort upp ett helt system. Och detta system hittade jag på alldeles ensam. Jag kunde icke handla annorlunda, det var, som om en oemotståndlig makt påtvungit mig just detta förfaringssätt. Hvarför skulle jag också förtala mig sjelf? Det var ett rationelt system. Nej, hör på nu… om ni vill döma en menniska, bör ni väl först sätta er in i förhållandena… Hör noga på!

Hur skall jag börja? Det är så svårt, och svårigheten uppstår just derigenom, att jag vill försöka rättfärdiga mig sjelf. Ser ni, ungdomen föraktar naturligtvis allt hvad pengar heter, och jag åter rosade pengarne, höll loftal öfver dem, loftal så långa och varma, att hon till slut blef alldeles tyst. Hon spärrade upp ögonen, hörde på, betraktade mig och teg. Ungdomen är ädelsinnad, är det icke så? Åtminstone är den ungdom, som duger något till, alltid ädelsinnad, uppbrusande och föga tolerant; så fort någonting icke faller den i smaken, är den strax framme med sitt förakt. Jag åter ville ju ha storhet, ville ympa in storheten i hjertat, ja ända in i hjertats minsta sprittningar! Jag tar ett mycket alldagligt exempel: Hur kunde jag väl förlika pantlåneriet med en sådan karaktär? Det är klart, att jag aldrig kom med några direkta hänsyftningar, som skulle gifvit mig utseende af att vilja rättfärdiga mitt ocker. Jag handlade, som jag gjorde, af stolthet. Jag fick nästan sjelfva min tystnad att tala, – det har jag kunnat hela mitt lif. Jag har upplefvat dramer i min tystnad. Ah, hvad jag har varit olycklig! Alla ha kastat mig öfver bord, kastat bort och glömt mig, och ingen, ingen har haft en aning om detta!

Och så kommer denna unga sextonåriga kvinna och börjar samla upp historier om mig, som hon hör af fege uslingar, och inbillar sig, att hon vet allt. Och hemligheten låg likväl dold djupast nere i en mans sinne. Jag sade ingenting, allra minst åt henne, jag sade ingenting, icke förr än igår… Hvarför sade jag ingenting? Af högmod. Jag ville, att hon skulle gissa det utan min hjelp och utan att fästa sig vid några narrars lösa prat; jag ville, att hon sjelf skulle gissa och förstå, hvad jag var för en man! Det var ju derför, jag förde henne in i mitt hus, derför att jag ville tillkämpa hennes oinskränkta aktning, ville se henne böja sig inför mig och beklaga mig för mina lidanden… Jag trodde mig vara värd så mycket. Ack, alltjemt mitt olycksaliga högmod! Jag måste ständigt ha allt eller intet, och det är derför, att jag icke vill veta af någon half lycka, derför att jag måste ha allt, som jag blef tvungen att handla på det sättet. Jag sade för mig sjelf: “Men förstå mig då och högakta mig!” Ty ni måste medge, att om jag sjelf hade gifvit henne några förklaringar eller låtit henne få sådana på omvägar, om jag gjort anspråk på hennes aktning, så skulle det varit som att tigga henne om en allmosa… För resten… hvad tjenar det till att rifva upp allt igen?

Ah, dumt, dumt, hundrafaldt dumt! Jag utvecklade för henne kort och hårdt (ack ja, hårdt!) i två ord, hurusom det ungdomliga ädelmodet nog var en mycket vacker sak, men att det icke var värdt en half kopek an gång. Och hvarför är det ungdomliga ädelmodet så litet värdt? Jo, derför att det icke kostar dem något, derför att de ega det, innen de ha lefvat. Alla de där känslorna äro, så att säga, någonting som vanligtvis följer med de första lifsintrycken. Försök bara att omsätta dem i handling, så får ni se. Det är lätt att vara ädelmodig, när det ingenting kostar.

Till och med att ge sitt lif, betyder så litet, – hela er sjelfuppoffriung är ingenting annat än en svallning i blodet och ett öfvermått af livskrafter. Ni törstar endast efter handlingens skönhet, säger ni? Ack nej, det gör ni minsann icke! Välj er då en svår, ihållande sjelfuppoffring, som försiggår i obemärkt tystnad, utan uppseende, mött af hån och förtal, der det endast fordras offer och icke ges någon ära, – åh, ni som strålar i er egen förträfflighet, eller ni som kallas för usling, fastän ni är den bästa menniska på jorden, åh, pröfva då en gång på med ett sådant hjeltemod!... Ni ryggar tillbaka… Men jag, jag har lefvat under trycket af det hjeltemodet hela mitt lif…

I början kämpade hon förbittradt emot, men sedan bragtes hon småningom till tystnad, till fullständig tystnad. Endast hennes ögon lyssnade ännu, allt uppmärksammare och större, stora af fasa. Och… och icke nog med det, jag såg också ett misstroget, inbundet, elakt leende spira fram på hennes läppar. Det var med det leendet, som hon trängde in i mitt hus. Det är sant, att hon då icke längre hade någon annan tillflyktsort.


4.

Hvem var det, som först började?

Ingen. Det började af sig sjelft, och det nästan strax. Jag sade nyss, att jag tog emot henne i mitt hem med sträng uppsyn, men efter de första dagarne blef jag likväl vänligare. Under vår förlofning hade jag förberedt henne på, att hon skulle taga emot panterna och lemna ut pengarne för dem. Hon kom icke med någon invändning, – lägg märke till det! – tvärtom tog hon genast ifrigt ihop med arbetet.

Våningen och möblemanget voro de samma som förr. Två rum, en stor sal, delad midt itu af disken, och en sängkammare för oss. Möblerna voro tarfliga, ännu tarfligare än hos fastrarna. Mitt glasskåp med helgonbilderna och lampan hängde ute i salen, som tjenade till kontor; inne i det andra rummet stod min bokhylla med några böcker och mitt skrifbord. Nycklarne hade jag. En säng, bord och stolar. Jag hade låtit min fästmö förstå, att utgifterna för hushållet, d.v.s. mat åt mig, henne och Lukeria, som jag tagit till oss, icke fingo öfverstiga en rubel om dagen. “Jag måste spara ihop tretiotusen rubel på tre år, annars kan det icke kallas att förtjena pengar.”

Hon gjorde icke något motstånd, och jag ökade då sjelfmant upp summan med tretio kopek. På samma sätt var det med teatern. Jag hade sagt min fästmö, att vi icke alls skulle komma att gå på teatern, och likväl bestämde jag sedermera, att vi skulle gå en gång i månaden och äfven kosta på oss ordentliga platser, nere på parkett. Vi voro der tre gånger tillsammans och sågo … “Jagten efter lyckan” och “Périchole”, tror jag det var … men det kan då göra detsamma … Vi gingo dit utan att talas vid, och utan att talas vid återvände vi hem. Hvarför, ack, hvarför talades vi aldrig vid?

Under den första tiden var det ingen oenighet oss emellan, men tystnaden fans der redan.

Jag kommer ihåg… Hon brukade se på mig i smyg, och då jag märkte det, fördubblade jag min tystlåtenhet. Det var för resten från mig, som tystnaden kom, och icke från henne … En eller två gånger gjorde hon ett försök att trycka mig i sina armar. Men som dessa ansatser voro sjukliga och hysteriska och jag endast sätter värde på sanna fröjder, hvilka hvila på ömsesidig aktning, så mottog jag hennes smekningar med köld. Och jag gjorde rätt: dagen efter hvarje sådant ömhetsutbrott blefvo vi alltid oense … nej, icke precist oense, men tystnaden kom igen med ökad envishet, och hennes min blef allt mer och mer utmanande.

Trots och uppstudsighet, – det var, hvad som stod att läsa i hennes ögon. Men på samma gång var hon också alldeles maktlös. Ja, hennes milda ansigte antog ett allt mer utmanande uttryck. Jag började bli henne motbjudande. Åh, jag har nog studerat det! Hon var bestämdt ofta alldeles ifrån sig … Hur kunde det annars komma sig, att hon, som kort förut varit tvungen att ligga och skura gofven i ett eländigt kyffe, så fort fick afsmak för ett annat fattigt hem?

Ser ni, hos oss var det icke fattigdom, utan sparsamhet, och när det gälde, kunde jag också slå till på stort, till exempel i fråga om linne eller kläder. Jag trodde alltid, att en man, som vårdade sitt yttre, måste behaga en kvinna. För öfrigt hade hon ingenting alls emot fattigdomen, det var bara snålheten. “Vi hade nog båda hvar sitt särskilda mål och en stark karaktär.” Helt tvärt vägrade hon att följa med på teatern vidare, och det ironiska draget kring munnen blef skarpare … Och jag … min tystnad växte och växte …

Bör jag icke söka rättfärdiga mig? Den ömma punkten, det var just pantlåneaffären, icke sant? Nå, jag visste mycket väl, det ber jag er tro, att en sextonårs kvinna icke kan förmå sig att vara en man fullständigt underdånig. Kvinnan har ingen originalitet, och det är ett axiom. – ännu i denna stund är det ett axiom för mig. Det förändrar ingenting till saken, att hon ligger utsträckt der på bordet, ...hvad som är sant, det är sant, och icke ens Stuart Mill kan göra något åt det. Och en kvinna, som älskar, – åh, en kvinna som älskar! hon förgudar allt hos den älskade, till och med hans laster och brott. Han kan icke sjelf finna på så må många ursäkter för sina fel som hon. Det är ädelmodigt, men det är icke originellt. Det är denna brist på originalitet, som störtat kvinnan. Och jag frågar än en gång, hvad bevisar det, att hon ligger der på bordet? Är det kanske något originellt i att ligga der? Åh, åh!

Hör på, jag var då nästan öfvertygad om hennes kärlek, hon sökte mitt sällskap, hon kastade sig om min hals, – var det icke därför, att hon älskade eller ville älska? Ja, det var just saken: hon hade en lidelsefull längtan efter att älska, hon sökte kärlek, och olyckan med mig var, att jag icke begått något brott, som hon kunde förhärliga. Ni säger “pantlånare!” och alla säga: “pantlånare!” nå, än sedan? det hade sina orsaker, att en af de ädelmodigaste menniskor på jorden, blef pantlånare. Ser ni, mitt herrskap, det fins tankar … det vill säga, ser ni, att om man uttryckte vissa tankar i ord, så skulle det låta så förfärligt dumt.Jag skulle skämmas … för hvad? För ingenting. För att vi alla äro några lumpna varelser, som icke kunna tåla vid sanningen.

Eller jag vet icke för resten … jag sade nyss “en af de ädelmodigaste menniskor”, – det är ju att skratta åt, men ändå är det sant, sant – rena sanningen! Ja, jag hade rätt den gången att vilja betrygga min framtid och grunda denna affär: “Ni ha förskjutit mig, ni menniskor; ni ha jagat bort mig med er föraktfulla tystnad; min lidelsefulla åtrå ha ni mött med en dödlig förolämpning, som nedtyngt hela mitt lif, – jag hade derför rättighet att uppresa en mur mellan oss, samla dessa trettiotusen rubel och sluta mitt lif borta i någon undangömd vrå aff Krim vid svarta hafvets strand på ett berg, midt bland vinplanteringarna på mina egor, som jag förvärfvat för dessa tretiotusen rubel – först och främst långt från er alla, men utan bitterhet emot er, med själen fyld af ett högt ideal, med en älskande hustru vid min sida, och, om Gud så tillåtit, en familj omkring mig, samt med hjertat öppet för mina likars nöd.”

Jag gjorde väl i att behålla detta för mig sjelf, ty det skulle ju varit höjden af dumhet att säga det åt henne. Der har ni orsaken till min stolta tystnad, det var derför, vi lefde sida vid sida utan att ens öppna munnen. Hvad skulle hon väl kunnat förstå? Sexton år, nästan ett barn… hvad fattade hon af mina försvarsgrunder, mina lidanden? Hon med sin rättrådighet, sin ringa kännedom om lifvet, sina ungdomliga, ogrundade åsigter och sitt varma hjertas kortsynta lättrogenhet … Det värsta af allt var naturligtvsi pantlåneinrättningen. – Men gjorde jag då så mycket ondt med denna inrättning, och såg hon då icke, att jag nöjde mig med en måttlig vinst? – Ack, sanningen är grym här på jorden! Hennes förnämsta behag, den himmelska mildheten i hennes väsen, var ett outhärdligt tyranni för mitt hjerta, en tortyr! Jag skulle förtala mig sjelf, om jag utelemnade detta; älskade jag henne kanske icke? Tror ni, att jag icke älskade henne? Hvem kan säga, att jag icke älskade henne? Åh, ser ni, det var alltsammans en svekfull ironi af ödet och naturen!

Vi äro förbannade; menniskolifvet i allmänhet är en enda stor förbannelse, och mitt lif mer än någon annans! Nu inser jag mitt misstag!... Det fans några enkla punkter … Nej, allt var klart, min plan var klar som dagen: “Innesluta mig i en sträng, värdig tystnad,, neka mig sjelf hvarje moralisk tröst. Lida i tysthet”. Och jag har utfört min plan, – jag har icke ljugit för mig sjelf! “Hon skall sjelf inse längre fram,” tänkte jag, “att det låg ädelmod häri. Hon har icke förstått att bli det varse ännu, men då hon upptäcker det, ifall hon någonsin gör det, skall hon uppskatta det tiofaldt mera, och då skall hon falla på knä för mig med hopknäpta händer.” Se, det var min tanke. Men jaag har visst glömt eller uraktlåtit något. Jag har icke lyckats uppnå någonting … men nog om det, nog… Hvem skall jag nu be om förlåtelse? – allt är slut, slut… Mod, karl! Bevara din stolthet, – det är icke du, som är den skyldige!

Ja, jag vill säga sanningen, rent ut, jag frugtar icke att se den i ögonen: det var hon som hade orätt, det var hon, som hade orätt! ...


5.

Våra första tvister kommo sig alltså af, att hon ville ha pengarne om hand och ge ut dem utan ringaste kontroll, samt notera panterna, som folk kom för att låna på, till ett alltför högt värde. Två gånger inlät hon sig i gräl med mig om den saken. Jag ville icke ge efter. Det var då, som kaptensenkan uppträdde.

En gammal officersenka infann sig en vacker dag med en medaljong, som hon hade efter sin man. Ett minne, förstår ni. Jag gaf henne tretio rubel. Gumman började på att snyfta och tigga, att vi skulle behålla hennes pant. Det förstås af sig sjelft, att vi behöll den. Så fem dagar efteråt kommer hon igen och ber att få byta medaljongen mot ett armband, som knapt var värdt åtta rubel. Naturligtvis säger jag nej. Antagligen såg hon likväl den gången något i min hustrus ögon, ty hon kom igen, medan jag var borta och bytet gick för sig.

Jag fick veta det samma dag; jag uppträdde med bestämdhet och talade förnuftigt med henne. Hon satt på sängen, och under det jag talade, stirrade hon ner i golfvet och slog takt med tåspetsen, som hon ofta brukade; hennes elaka småleende sväfvade kring hennes läppar. Jag förklarade henne derpå kallt, utan att höja rösten, att pengarne voro mina, och att jag hade rätt att se lifvet på mitt sätt. Jag påminde henne om, att jag ingenting dolt för henne den dag, då jag lät henne inträda i min tillvaro.

Hon for häftigt upp, skälfvande i hela kroppen, och kan ni tänka er, i sitt raseri började hon till och med stampa i golfvet. Ett vildt djur. Ett anfall. Ett vildt djur som fått ett anfall. Jag blef så häpen, att jag stod som förstenad, – jag väntade mig icke en sådan våldsamhet. Men jag tappade likväl icke hufvudet, utan underrättade henne helt lugnt om, att hon för framtiden icke vidare hade att befatta sig med mina affärer. Hon skrattade mig midt upp i asigtet och lemnade rummet. Hon hade icke rättighet att gå ut någonstans utan mig, det hade vi kommit överens om redan under vår förlofningstid. Jag stängde mitt kontor och begaf mig till fastrarna. Efter mitt giftermål hade jag afbrutit alla förbindelser med dem, vi gingo icke till dem, och de kommo icke till oss.

Jag fick höra, att hon redan före mig varit hos fastrarna. De lyssnade nyfiket till min berättelse, började skratta och sade: “Det var bra gjordt!” Jag var beredd på deras stickord och köpte genast för hundra rubel, tjugofem kontant, den yngsta af fastrarna. Två dagar efteråt kommer hon till mig och säger: “En officer, vid namn Efimovitsch, en af edra f.d. egimentskamrater, är inblandad i saken”. Jag blef mycket förvånad. Denne Efimovitsch var den man, som gjort mig mest ondt av alla i hela armén. En månad förut hade han helt fräckt kommit in på kontoret ett par gånger under förevändning att låna på något. Jag mindes, att han under dessa sina besök gett sig till att skratta och skämta med henne.

Då uppträdde jag och förbjöd honom i anledning af vår forna bekantskap att ännu en gång sätta sin fot i mitt hus. Jag hade då icke sett något vidare i saken än karlens oförskämdhet. Men nu kommer fastern och berättar, att de redan stämt möte, och att en af hans goda väninnor, Julia Samsonova, enka efter en öfverste, dervidlag tjenat som mellanhand. “Det är till henne, som er hustru går.”

Jag vill fatta mig kort. Historien kostade mig trehundra rubel. Efter fyrtioåtta timmar var handeln afslutad; man skulle gömma mig i ett angränsande rum, hvarifrån jag kunde lyssna till min hustrus och Efimovitschs samtal, första gången de träffades. Dagen förut egde ett uppträde rum oss emellan, som visserligen var kort, men ganska betydelsefullt för mig. Hon kom hem på kvällen, satte sig på sängen och betraktade mig ironiskt, i det hon slog takt med foten mot mattan. Det kom plötsligt för mig, att hon under de sista fjorton dagarne varit sig alldeles olik; man kan rent af säga, att hennes karaktär blifvit afvigvrängd som en handske. Jag hade framför mig en häftig, trätlysten varelse, icke precist oförskämd, men bragt ur jemvigten och begifven på att ställa till förtret.

Hennes medfödda mildhet höll henne likväl ännu en smula tillbaka. Då en sådan natur uppreser sig i trots och olydnad, märker man – om det också går öfver alla gränser, – likväl tydligt ansträngningen, märker man – om det också går öfver alla gränser, – likväl tydligt ansträngningen, märker hur svårt den har att öfvervinna sin ursprungliga hederlighet och blyghet. Och det är också derför, som dylika naturer gå längre än hvad som är tillåtet, ja, så långt att man knapt kan tro sina egna ögon. En förderfvad och förhärdad menniska går deremot vida saktare till väga. Hon handlar ännu sämre, men hon iakttager noga konvenansen och den goda tonens fordringar och kan derigenom göra anspråk på att bedraga folk.

“Är det sant, att ni blifvit bortkörd från regimentet, derför att ni var rädd att duellera?” frågade hon mig plötsligt midt upp i ansigtet, och hennes ögon gnistrade.

“Det är sant; på en sammankomst bestäm,de officerarne, att jag skulle lägga in om mitt afsked, hvilket jag för öfrigt redan var besluten att göra.”

“Ni blef bortkörd som en feg stackare?”

“Ja, de förklarade mig feg. Men det var icke af feghet, som jag skulle lägga in om mitt afsked, som jag vägrade att slåss; det var derför, att jag icke ville lyda deras tyranniska maktspråk och begära upprättelse, när jag icke kände mig förolämpad. Ni skall veta,” kunde jag icke låta bli att tillägga, “ni skall veta, att det erfordas vida mera mod att uppresa sig mot ett dylikt tyranni och bära följderna af denna sin handling än att duellera med hvem det vara må.”

Det var mig omöjligt att återhålla dessa ord, – jag måste försvara mig. Hon väntade bara på det, – denna nya förödmjukelse var just, hvad hon hoppats. Hon brast ut i ett hånfullt skratt.

“Är det sant, att ni i tre års tid strukit omkring på gatorna och tiggt, samt tillbringat edra nätter under biljarder och sådant?”

“Ja, jag har också legat i natthärbärgena på Sennaja. Det är sant alltsammans. Jag har upplefvat mycket nöd och elände efter mitt utträde ur regimentet, men jag har aldrig gjort något vanhederligt. Jag var sjelf den förste att afsky mitt lefnadssätt. Men min förtviflade ställning hade försvagat min vilja och förslöat mitt sinne. Nu är det öfverståndet…”

“Ja, nu är ni ju en personlighet,... en stor finanskarl!”

Ständigt hänsyftningar på min pantlåneaffär!” Men jag förstod att beherska mig. Jag såg, att hon bara längtade efter att ytterligare få förödmjuka mig, och jag gaf henne icke vidare någon anledning. En kund ringde i detsamma mycket lägligt på dörren, och jag gick ut i kontoret. En timme senare tog hon på sig för att gå ut, och då hon kom förbi mig, stannade hon och sade:

“Ni talade icke om någonting af allt detta före bröllopet?”

Jag svarade icke, och hon gick.

Dagen derpå befann jag mig alltså i det omtalade rummet och stod och lyssnade vid dörren – det var mitt öde, som skulle afgöras. Jag hade en revolver i fickan. Hon satt vid ett bord med ytterkläderna på, och Efimovitsch stod bredvid och gjorde sig till för henne. Nå väl, nu inträffade – och det är till min egen heder jag säger det – nu inträffade, precist vad jag anat och förutsett, utan att sjelf vara fullt medveten om det. Jag vet icke, om jag lyckas göra mig riktigt förstådd…

Hvad som inträffade var följande. I en hel timmes tid stod jag och lyssnade, och i en hel timmes tid var jag vittne till kampen mellan den ädlaste kvinnliga varelse och en lättfärdig, lastbar, enfaldig och lågsinnad skurk. Och hvarifrån, tänkte jag förvånad, hvarifrån tar denna milda, okonstlade, tysta lilla flicka förmågan att kämpa på ett sådant sätt? Den spirituellaste komediförfattare skulle icke kunna skrifva en sådan scen eller skildra så lefvande, hur dygdens oskyldiga gäckeri och rena skratt tvingar lasten att stå der med skammen. Hon var så glänsande i hennes utfall, så träffande i sina blixtsnabba svar, så sann i sina omdömen, och på samma gång så jungfruligt oskyldig!

Hans kärleksförklaringar, hans stora gester, hans bedyranden, allt narrade henne i skratt. Officern, som kommit dit i orena afsigter och icke väntat sig ett sådant motstånd, var alldeles tillintetgjord. Jag hade kunnat tro, att alltsammans endast var ett grovt kokotteri, – en förderfvad, men spirituel kvinnas sätt att göra sig kostbar, – men nej, sanningen strålade fram, klar som solen, det var omöjligt att tvifla. Det var endast af ett våldsamt, missledt hat till mig, som det oerfarna barnet låtit förleda sig till detta möte, och då det kom till afgörandet, öppnades hennes ögon. Hon var upphetsad och förvirrad och ville på allt sätt förolämpa mig, det var saken; men fastän hon kunnat ge sig in i ett dylikt äfventyr, var dess smuts och osedlighet för mycket för henne.

Hur skulle väl ett så rent och fläckfritt väsen kunnat röna någon inverkan af den utsväfvade narren Efimovitschs förförelsekonster? Han uppnådde endast att bli utskrattad. Sanningen bröt sig fram ur hennes själ, och vreden lade hånet på hennes läppar. Den eländige stackaren blef till slut alldeles förbryllad, han satt der med mörk uppsyn och mumlade enstafviga svar, så att jag började frukta, att han i sin låga hämdkänsla skulle förolämpa henne. Ocdh låt mig ännu en gång säga det till min heder, jag bevittnade detta uppträde nästan utan ett spår af förvåning, som om jag känt till det på förhand. Jag gick dit som för att se ett spektakel, utan att sätta tro till anklagelserna, ehuru det visserligen är sant, att jag hade en revolver med mig. Och kunde jag väl tro henne vara en annan än sig sjelf? Hvarför älskade jag henne väl? Hvarför brydde jag mig om hela saken? Hvarför hade jag gift mig med henne? Ack ja, i det ögonblicket fick jag visserligen bevis på, att hon hatade mig, men jag blef också övertygad om hennes oskuld.

Plötsligt gjorde jag slut på uppträdet genom att öppna dörren. Efimovitsch for förskräckt upp, jag tog hennes hand och tillsade henne att följa med mig. Efimovitsch återvann snart sin fattning och började gapskratta.

“Ja, mot en äkta mans heliga rättigheter är jag maktlös,” sade han, “tag henne med er för all del, var så god! Och kom ihåg,” ropade han efter mig, “att fastän en hederlig karl icke gerna kan slåss med er, så vill jag likväl för er frus skull ställa mig till ert förfogande … så till vida ni skulle töras på det…”

“Ni hör?” sade jag, i det jag ett ögonblick hejdade henne i dörren.

Sedan icke ett ord vidare under hela vägen. Jag höll henne i handen; hon gjorde icke något motstånd, tvärtom tycktes hon alldeles förstenad, men det varade endast, tills vi kommit hem till oss. Der satte hon sig på en stol och betraktade mig stint. Hon var ytterligt blek, men hennes läppar krusades snart af det vanliga ironiska leendet, och ögonen återfngo sitt kalla och trotsiga uttryck.

Hon väntade på fullt allvar, att jag skulle skjuta henne med revolvern. Stillatigande tog jag den upp ur fickan och lade den på bordet. Hennes ögon irrade oupphörligt från revolvern till mig. – Lägg märke till, att hon många gånger förr sett detta vapen, jag hade det alltid laddat för min affärs skul. Vid denna tid hade jag bestämt mig för att hvarken ha någon hund eller stor, stark betjent som Mozer. Hos mig är det kokerskan, som öppnar åt kunderna. Men i vårt yrke kan man inte vara utan något slags försvar, och derför hade jag alltid min revolver laddad. Första dagen som hon tillbragte i mitt hus, tycktes hon mycket intresserad af revolvern, bad mig förklara henne mekanismen och sättet att handtera den; jag gjorde så, och en gång måste jag till och med enträget be henne låta bli att skjuta till måls med den. – Lägg märke till det! –

Utan att bry mig om hennes olycksbådande min, lade jag mig halft påklädd till sängs. Jag var mycket trött, klockan var nära elfva. I ungefär en timmes tid satt hon orörlig på samma ställe, derpå blåste hon ut ljuset och kastade sig ner på soffan, utan att kläda af sig. Det var första gången, som vi icke lågo tillsammans, – lägg märke till det också – –


6.

Nu kommer ett förfärligt minne…

Jag vaknade på morgonen mellan sju och åtta, tänker jag. Det var redan nästan full dager i rummet. Jag var med ens alldeles vaken, hade fullkomligt reda på mig och öppnade genast ögonen. Hon stod vid bordet och höll revolvern i sina händer. Hon märkte icke, att jag såg på henne; hon visste icke, att jag var vaken och betraktade henne. Plötsligt ser jag henne komma fram till mig med vapnet i handen. Jag sluter hastigt ögonen och låtsar vara djupt insomnad.

Hon kommer tätt intill sängen och stannar framför mig. Jag hörde alltsammans. Det var alldeles tyst, men jag hörde tystnaden. I detsamma känner jag en lätt krampryckning i ena ögonlocket, och plötsligt, mot min vilja, oemotståndligt öppna sig mina ögon… Hon betraktade mig oafvändt; revolvermynningen var redan alldeles vid min tinning, våra blickar möttes… det var endast som en blixt. Jag tvang mig att åter sluta ögonlocken, och samlade all min viljekraft, gjorde jag det fasta beslutet att icke mera röra mig och icke mera öppna ögonen, hvad som än måtte komma att inträffa.

Det kan hända, att en djupt insomnad menniska öppnar ögonen och till och med ett ögonblick lyfter upp huvudet för att, som det tycks, blicka ut i rummet, men så strax igen lägger ned hufvudet på örngottskudden och somnar på nytt, fullständigt omedveten om alltsammans. Då jag mött hennes blick och känt vapnet mot min tinning, hade jag fällt ned ögonlocken igen utan att göra någon annan rörelse, som om jag låge i djup sömn. Hon kunde strängt taget tro, att jag verkligen sof, och att jag ingenting hade sett. Så mycket mer som det var alldeles otroligt, att jag skulle slutit till ögonen i en sådan stund, ifall jag sett och förstått något.

Ja, det var otroligt. Men hon kunde också ana sig till sanningen ... Denna tanke lyste helt tvärt upp i mitt medvetande. Åh, en sådan hvirfvel af tankar och känsloförnimmelser, som inom mindre än en sekund for igenom mitt sinne! Menniskotankens elektriska kraft är förundransvärd! Ifall hon gissat sig till sanningen, tänkte jag, ifall hon vet, att jag icke sofver, så skall mitt dödsförakt imponera på henne, och hennes hand kanske neka att lyda henne; under påverkan af ett nytt och ovanligt intryck kan hon hejda sig i utförandet af sin afsigt. Man vet, att en person, som står uppe på någon höjd, drages mot afgrunden af en oemotståndlig makt. Jag tror, att många sjelfmord och förbrytelser blifvit begångna, bara derför att man redan hade vapnet i handen. Det är också en afgrund, en fyrtiofem graders sluttning, hvilken man omöjligt kan låta bli att halka utför. Det är någonting, som rent af drifver en att röra vid hanen. Men om hon trodde, att jag sett allt, att jag visste allt, och att jag stillatigande afvaktade döden från hennes hand, så kunde denna tro ännu hejda henne på branten.

Tystnaden förlängdes. Jag kände det kalla jernet tätt invid mitt hårfäste. Frågar ni, om jag säkert hoppades att komma undan, så svarar jag, att jag vid Gud icke mer hade något hopp. Utsigten till räddning var kanske en på hundra. Hvarför afvaktade jag då döden? I min tur frågar jag: Hvad brydde jag mig om lifvet, då hon, som var mig så kär, kunde vilja beröfva mig det? Och dessutom kände jag, kände med hela min själs styrka, att här gälde det en kamp mellan oss, en duell på lif och död, antagen af den man, som ännu föregående afton kallats en feg usling, samme fege usling, som förr blifvit bortkörd från regimentet! Jag kände det, och hon visste det också, ifall hon gissat, att jag icke sof.

Kanske är allt detta icke fullt sanningsenligt, kanske tänkte jag det icke då, men det måste i alla fall ha varit så, utan att jag tänkte på det, ty sedan dess har jag icke gjort annat än tänkt på det hvarje timme af mitt lif.

Ni frågar mig, hvarför jag icke sökte rädda henne från att begå ett mord?

Åh, tusen gånger sedan dess har jag gjort mig sjelf den frågan, för hvar gång som jag med en kall rysning påmint mig detta ögonblick. Men saken var, att min själ då svämmade öfver af mörk förtviflan. Jag höll sjelf på att dö, jag stod på grafvens rand; hur skulle jag då kunnat tänka på att rädda en annan? Och hur ens våga försäkra, att jag skulle haft vilja att rädda någon? Hvem vet, hvad jag var i stånd att tänka på i det ögonblicket?

Mitt blod sjöd, tiden gick, tystnaden var olycksbådande. Hon stod alltjemt orörlig vid min hufvudgård, men så... plötsligt... spratt jag till af hopp! Jag öppnade ögonen, – hon var icke längre i rummet. Jag steg upp: jag hade segrat... hon var besegrad för alltid!

Jag gick ut till samovaren; den stod alltid i yttre rummet, och det var hon, som skänkte i te. Jag satte mig vid bordet och tog tyst emot glaset, som hon räckte mig. Jag lät fem minuter förgå, innan jag såg på henne. Hon var förfärligt blek, ännu blekare än kvällen förut, och höll ögonen fästade på mig. Och plötsligt... plötsligt... då hon märkte, att jag också såg på henne . .. gled ett blekt småleende öfver hennnes bleka läppar, och det kom ett ängsligt frågande uttryck i hennes ögon...

“Hon tviflar ännu“, tänkte jag, “hon undrar: vet han, eller vet han icke? Såg han, eller såg han icke?“ Jag vände bort ögonen med likgiltig min. Efter teet gick jag ut, ner till torget och köpte der en jernsäng och en skärm. När jag kom hem, lät jag sätta in sängen i sofrummet bakom skärmen. Sängen var för henne, men jag talade icke med henne derom. Denna säng lät henne utan vidare förklaringar förstå, att jag sett allt, att jag visste allt och icke längre hyste ringaste tvifvel. Under natten hade jag som vanligt revolvern liggande framme på bordet. På kvällen lade hon sig utan att säga ett ord i den nya sängen. Värt äktenskap var upplöst; hon var bsegrad och hade icke fått förlåtelse. Under natten yrade hon, och nästa morgon låg hon i full feber. I sex veckors tid var hon sängliggande.
7.

Lukeria kom nyss och underrättade mig om, att hon ämnar lemna mig omedelbart efter begrafningen. Jag har nu under en hel timme velat bedja, men måste uppge försöket redan efter fem minuter; det är derför, att jag tänker på annat, jag är rof för en massa sjukliga tankar, – mitt hufvud är sjukt. Hvarför då bedja? Det vore en synd! Det är också underligt, att jag icke kan sofva; midt i den största sorg kan man alltid sofva, så fort endast den första våldsamma smärtan gått öfver. Det påstås, att personer, som blifvit dömda till döden, sofva mycket godt sin sista natt. Det är för resten både nödvändigt och naturligt, annars skulle ju krafterna svika dem... Jag lade mig ett tag på soffan der, men jag kunde icke somna.

Under de sex veckor, som hennes sjukdom varade, vårdades hon af oss tre, mig, Lukeria och en erfaren sjuksköterska från hospitalet, som jag endast kan ha loford för. Jag sparade icke på pengarna, jag ville tvärtom ge ut så mycket som möjligt för hennes skull; Schreder, doktorn, som jag tillkallat, fick tio rubel för hvarje besök. När hon återkom till sans, började jag hålla mig litet mera ifrån henne. Men hvarför fördjupar jag mig egentligen i alla dessa enskildheter? Då hon åter var på benen, intog hon tyst och stilla sin plats i en vrå af rummet, vid ett bord, som jag köpt åt henne...

Ja, det är sant, vi iakttogo båda en fullständig tystnad... Likväl började vi småningom säga hvarandra några ord angående likgiltiga ting. Jag bemödade mig naturligtvis att icke vara mångordig, och jag såg, att hon å sin sida kände ett behof af att icke säga mer än det strängt nödvändiga. Det tycktes mig helt naturligt. “Hon är ännu alltför upprörd och nedtryckt,“ tänkte jag, “man måste lemna henne tid att glömma och vänja sig vid sin ställning.“ Alltså tego vi, men jag förberedde derunder ständigt och jemt den hållning, jag ämnade intaga mot henne i framtiden. Jag trodde, hon gjorde på samma. sätt, och det låg något förfärligt intressant för mig i att söka gissa: Hvad tänker hon väl på just i detta ögonblick?

Jag upprepar det: ingen vet, hvad jag har lidit och gråtit under hennes sjukdom. Men jag grät i tysthet, och mina snyftningar dolde jag i mitt hjerta för alla, till och med för Lukeria. Jag kunde icke föreställa mig, jag kunde icke fatta, att hon skulle dö, utan att ha fått veta något. Och då faran var öfver, då hon återfått sin helsa, mins jag, att jag mycket snart lugnade mig fullständigt. Och icke nog med det, utan jag beslöt också att uppskjuta ordnandet af vår framtid till en så långt aflägsen tidpunkt som möjligt och tills vidare låta allt vara, som det var. Ja, det var något särskildt, besynnerligt åt mig, – jag kan icke förklara det vidare. Jag hade segrat, och blotta medvetandet om detta var nog för mig. På det viset förflöt hela vintern. Åh, under hela denna vinter kände jag mig så nöjd som aldrig förr.

Ser ni, en förfärlig omständighet har haft inflytande på mitt lif ända till denna gräsliga olycka med min hustru; hvad som tryckte mig hvarje dag, hvarje timme, det var förlusten af mitt rykte, mitt afsked från regimentet. Det var en tyrannisk orättvisa, som störtat mig. Det är sant, att jag icke var omtyckt af mina kamrater till följd af min inbundna och kanske löjliga karaktär; det är ju alltid så, att hvad vi ega inom oss af ädla och upphöjda känslor, anses löjligt af kamraterna. Ingen har någonsin tyckt om mig, icke ens i skolan. Öfverallt och alltid har jag endast mötts af ovilja.

Till och med Lukeria kan icke tåla mig. Vid regimentet var det likväl en slump, som var enda orsaken till den afsky, jag väckte, och denna afsky hade också alla de utmärkande egenskaperna för dylika tilllälligheter. Jag säger detta för att visa, att ingenting är mera förolämpande, mera outhärdligt än att störtas af en slump, af en händelse som kunnat låta bli att inträffa, af ett olycksaligt sammanträffande af omständigheter, som kunnat gå alldeles spårlöst förbi... för en tänkande varelse ligger det något förnedrande i detta. Hvad som händt mig var följande:

En kväll på teatern hade jag lemnat min plats under en mellanakt för att gå in i buffeten. En viss husarofficer, vid namn A-f, kom också in dit och började högljudt berätta för de närvarande officerarne, att kapten Besumtsef, en af mina regimentskamrater, ställt till någon skandal ute i korridoren, och “att han tycktes vara full”. Det var hvarken sant det ena eller det andra, men olyckligtvis blef det icke vidare tal om den saken, utan officerarne började prata om annat, och dervid stannade det. Men dagen derpå spreds historien inom regimentet, och man sade, att jag ensam af alla kamraterna befunnit mig i buffeten, då A-f talat illa om kapten Besumtsef, och att jag bort blanda mig i saken och bringa honom till tystnad. Af hvad anledning skulle jag gjort det?

Om Besumtset och A-f hade något personligt sig emellan, så var det deras affär och angick icke mig. Officerarne ansägo likväl, att detta icke var någon privat afär, utan att det rörde hela kårens ära, och att jag genom mitt uppförande i buffeten visat officerarne af de andra regimentena och den öfriga publiken, att det inom vårt regimente kunde finnas vissa officerare, som voro allt annat än ömtåliga om sin egen och kärens ära.

Jag åter kunde icke gå in på en sådan uppfattning. Man lät mig veta, att jag ännu kunde reparera alltsammans, om jag, fastän det var i senaste laget, ville utmana A-f. Jag vägrade, och som jag befann mig i stor upphetsning, var jag temligen högdragen i min vägran. Jag begärde genast mitt afsked, och det var hela historien.

Jag drog mig tillbaka med stolthet, men i grund och botten var jag djupt nedtryckt. Hela min viljekraft, hela min tankeförmåga var som förintad. Just vid denna tid förlorade min svåger i Moskva hela sin förmögenhet och min dessutom. Det var icke mycket, men jag stod derigenom alldeles utan tillgångar. Jag hade ju kunnat få någon civil anställning, men det ville jag icke. Efter att ha burit en glänsande uniform, kunde jag icke visa mig någontädes som en simpel jernvägstjensteman. Skulle det nu en gång vara skam och vanära, så föredrog jag att falla riktigt djupt; det lägsta tycktes mig det bästa, och jag valde också det allra lägsta. Och så följa tre är af bittra minnen, hvaribland icke ens natthärbergena saknas. För ett och ett halft år sedan dog i Moskva en gammal rik gumma, som varit min gudmor, och som helt oväntadt också kom ihåg mig i sitt testamente med en summa af tretusen rubel. Jag började fundera, och inom ett ögonblick hade jag gjort upp min framtid. Utan att först be menskligheten om ursäkt, beslöt jag mig för att bli pantlånare; förtjena pengar, köpa mig en liten undangömd vrå och så – börja ett nytt lif långt från det förflutna, sådan var min plan. Men detta dystra förflutna, mitt fläckade rykte, min förlorade heder, har hvarje timme, hvarje ögonblick legat öfver mig med centnertyngd.

Under sådana omständigheter var det jag gifte mig. Skedde det af en slump eller på annat sätt? – Jag vet icke. Då. jag förde henne in i mitt hus, trodde jag mig föra dit en vän: jag kunde nog behöfva en sådan. Likväl tänkte jag alltid, att jag skulle bli tvungen att småningom bilda denne vän åt mig, fullända honom, eröfra honom i öppen kamp till och med. Och hur skulle jag väl till exempel utan lyckträffen med revolvern kunnat bevisa henne, att jag icke var en feg stackare, och öfvertyga henne om orättvisan i mina regimentskamraters beskyllning för feghet?

Historien med revolvern kom väl till pass. Genom att visa mig okänslig för den hotande dödsfaran, hade jag hämnat mig på det mörka förflutna. Och om också ingen annan finge veta det, så visste hon det, och det var mig nog, ty hon var allt för mig, – hela mitt hopp i mina framtidsdrömmar! Det var den enda varelse, som jag brydde mig om, alla de andra funnos icke ens till för mig, – och om hon hade fått veta allt, så var hon åtminstone nu öfvertygad om, att hon gjort orätt i att sluta förbund med mina fiender. Denna tanke gjorde mig hänryckt. Jag var då icke längre en feg usling i hennes ögon, utan endast ett besynnerligt original, och att hon ansåg mig för ett sådant, misshagade mig alls icke, trots allt hvad som försiggått. Att vara besynnerlig är icke någon last, – tvärtom, ibland kan det till och med verka särskildt fängslande på kvinliga sinnen. Med ett ord, jag uppsköt afgörandet till längre fram. Hvad som händt, var nog för att trygga mitt lugn och gaf mig tillräckligt med stoff för mina drömmar. Der ser man olägenheterna af min förmåga att kunna drömma: jag var nöjd, bara jag hade fullt upp att drömma om. Hvad henne beträffar, tänkte jag, så skall hon nog vänta.

Så förflöt vintern under oafbruten väntan på något. Jag tyckte om att förstulet betrakta henne, der hon satt vid sitt arbetsbord. Hon sysselsatte sig med att sy och laga, och kvällarne tillbragte hon ofta med att läsa böcker, som hon tog ur mitt bokskåp. De böcker, hon valde, tycktes mig också lofva godt för min sak. Hon gick nästan aldrig ut. Hvarje afton, sedan vi ätit middag, tog jag henne med mig, och vi gingo och promenerade ett slag. Som alltid iakttogo vi också härunder den djupaste tystnad. Jag försökte likväl ge mig min af, att allt var, som det skulle, och att vi voro goda vänner, men, som sagdt, det gjorde oss icke talförare. Jag var med flit så tystlåten, ty jag ansåg, att jag måste lemna henne tid. Men hvad som var besynnerligt: på hela vintern kom jag icke att tänka på, att fastän jag njöt af att betrakta henne i smyg, så hade jag icke en enda gång ertappat henne med att se på mig! Jag trodde, att det var blyghet af henne. Dessutom föreföll hon så mild och ljuf i denna sin blyghet, så svag efter sjukdomen. “Nej,“ tänkte jag, “det är bättre att vänta... och en vacker dag kommer hon kanske tillbaka till dig af sig sjelft.“

Denna tanke beredde mig en outsäglig njutning. Jag vill tillägga en sak: ibland liksom roade jag mig med att upphetsa min fantasi och intalade mig sjelf med alla möjliga konstgrepp, att jag på visst sätt afskydde henne. Det gick för sig någon tid, men mitt hat kunde aldrig mogna eller fatta fast fot inom mig, och jag kände mycket väl sjelf, att alltsammans bara var en inbillning. Och icke ens då, fastän vår skilsmessa blifvit fullständig efter köpet af sängen och skärmen, – nej, aldrig, aldrig kunde jag se en brottsling i henne. Icke så att jag ansåg hennes brott för ingenting, men jag ville förlåta, – redan första dagen, redan innan jag köpt sängen, hade jag förlåtit henne. Det var något ovanligt för mig, ty jag är annars mycket sträng i fråga om moral. Men hon var i mina ögon så besegrad, så förödmjukad, så krossad, att jag ibland tyckte verkligt synd om henne, fastän å andra sidan tanken på hennes förödmjukelse beredde mig stor tillfredsställelse. Jag gladde mig så åt min öfverlägsenhet.

Det hände mig den vintern att med full öfverläggning göra ett par goda gerningar. Jag efterskänkte två af mina kunder, hvad de voro skyldiga, och lånade pengar utan pant åt en fattig kvinna. Och jag talade icke om det for min hustru, jag hade icke gjort det, för att hon skulle få veta det. Men den stackars kvinnan kom för att tacka för hjelpen och föll nästan på knä för mig, i det hon bad Gud välsigna och belöna mig. På det viset blef saken känd, och det förefoll mig, som om min hustru tyckte om det.

Emellertid hade det blifvit vår, vi voro i medlet af april. Innanfönstren hade blifvit urtagna, och solen kastade breda ljusstrimmor in i våra tysta rum. Men jag hade en bindel öfver ögonen, en bindel som gjorde mig blind. Den olycksaliga, ohyggliga bindeln! Hur kom det sig, .att den helt plötsligt föll, och att jag med ens såg klart och förstod alltsammans? Var det en tillfällighet, eller hade stunden kommit? Var det en vårens solstråle, som först väckte aningen i min slumrande själ? En dag gick det som en skälfning genom mina stelnade ådror, de började vibrera, blodet kom åter i omlopp, domningen försvann, och mitt djefvulska högmod vaknade äter till nytt lif. Jag spratt tvärt upp som ur en dröm. Allt skedde för öfrigt så oväntadt och oförutsedt. Det var en eftermiddag, vid femtiden...
8.

Först måste jag omnämna en annan sak. En månad förut hade jag blifvit öfverraskad af hennes besynnerliga, tankfulla utseende. Det var endast tystnad, men en tankediger tystnad. Det slog mig med ens. Hon satt nedlutad öfver sin sömnad och märkte icke, att jag betraktade henne. Och jag fick då också ögonen öppna för, hur mager och blek hon blifvit, med urgräfda kinder och hvita läppar. Allt detta, tillika med hennes tankfulla min, gjorde djupt intryck på mig. Jag hade redan förut märkt, att hon ibland, i synnerhet om nätterna, lät höra en kort, torr hosta. Jag steg genast upp och gick till Schreder, utan att säga ett ord derom till henne.

Schreder kom dagen derpå. Hon blef ytterst förvånad och stirrade ömsom på Schreder och mig.

“Men jag är ju icke sjuk,“ sade hon med ett svagt leende.

Schreder tycktes icke anse saken vidare allvarsam (dessa läkare äro ibland oförsvarlígt lättsinniga!). När vi kommit ut i yttre rummet, förklarade han, att det endast var en eftersläng af sjukdomen, och att det icke skulle skada, om vi under sommaren kunde fara till något hafsbad, eller om det icke ginge för sig, flytta ut på landet. Vidare sade han just ingenting, annat än att det var en smula svaghet eller något sådant der. Då Schreder gått, sade hon till mig med en mycket allvarlig min:

“Men jag är ju alldeles, alldeles frisk!“

I detsamma rodnade hon, som om hon blygts öfver något. Ja, blygsel var det! Åh, nu begriper jag det; hon blygdes öfver, att jag ännu kunde bekymra mig om henne så, som det anstår en äkta man. Men då begrep jag ingenting, utan rodnaden tillskref jag uteslutande hennes blyghet. Bindeln!

Nå... det var en månad senare, en klar solskensdag i april vid femtiden, som jag satt vid kassan och gjorde upp mina räkenskaper. Plötsligt hörde jag inifrån andra rummet, der hon satt vid sitt sybord, hur hon helt sakta började sjunga.

Detta var något så ovanligt, att det gjorde ett rent af öfverväldígande intryck på mig, och ännu i dag kan jag icke riktigt förklara saken. Jag hade aldrig förr hört henne sjunga. Jo, kanske ändå, de första dagarne af vårt äktenskap, medan vi ännu voro vid lynne att roa oss med målskjutníng. Hennes röst var den tiden ganska klar och stark, en smula falsk, men behaglig och vittnande om helsa. Men nu sjöng hon så svagt, så svagt... Icke för det att sången var särskildt sorglig – det var en eller annan romans – men det låg något brustet i rösten; det var, som om tonerna gått sönder och icke kunde komma fram, som om sången sjelf var sjuk. Hon sjöng halfhögt, men så fort hon höjde rösten, blef det tvärt slut. Den stackars lilla stämman stannade som i en klagan. Hon hostade lätt och började åter sjunga, så sakta, så sakta och ansträngdt...

Finner ni mig kanske löjlig, förstår ni icke orsaken till, att jag blef så upprörd? Jag tyckte icke synd om henne, det var något helt annat. I det första ögonblicket greps jag af en besynnerlig häpnad, oroande, sjuklig, nästan hämdlysten. Hon sjunger, och det i min närvaro till! Har hon då glömt? Hvad vill detta säga? Jag satt der alldeles förbryllad, så steg jag upp, tog min hatt och gick ut, utan att tänka på hvad jag gjorde, förmodligen derför att Lukeria kom fram med öfverrocken.

“Hon sjunger,“ sade jag ofrivilligt till Lukeria. Hon begrep mig icke, utan stirrade endast undrande på mig. Jag var heller icke lätt att begripa.

“Är det första gången, som hon sjunger?“

“Nej, hon brukar göra det ibland, när herrn är borta,“ svarade Lukeria.

Jag mins alltsammans. Jag rusade ut i förstugan, derifrån ner på gatan och började gå framåt, utan att veta hvart. Vid ändan af gatan stannade jag och stirrade rakt framför mig. Folk gick förbi och knuffade till mig, men jag kände ingenting. Jag ropade an en droska och lät köra mig ända till Polisbron, – hvarför visste jag icke sjelf. Der steg jag hastigt ur och gaf kusken tjugo kopek.

“Der har du för ditt besvär,“ sade jag till honom med ett dumt skratt. Men mitt hjerta svälde af en plötslig hänryckning. Jag återvände hem med brådskande steg. Den stackars lilla brustna rösten ljöd ständigt i mina öron. Jag var färdig att kväfvas. Bindeln föll med ens från mina ögon. Om hon kunde sjunga på det viset i min närvaro, så var det derför, att hon glömt, att jag fans till. Det stod med hemsk klarhet för mitt hjerta, – jag kände, att det måste vara så. Men hänryckningen kom med in strålglans och öfvervann fasan.

O ödets ironi! Hela vintern hade min själ icke varit och icke kunnat vara uppfyld af något annat än denna hänryckning, men jag sjelf, hvar hade jag varit hela denna tid? Hade jag väl varit med min själ?

Jag skyndade hastigt upp för trappan, och jag vet icke, om det icke var med en viss skygghet, som jag trädde in i rummet. Jag mins endast, att jag tyckte golfvet svigtade under mig, och att jag gick som på en gungande vattenyta. Hon satt på samma ställe och sydde med nedlutadt hufvud, men hon sjöng icke längre. Hon såg upp på mig med en hastig och likgiltig blick, ja, det var knappast en blick, endast den maskinmessiga rörelse, man ofrivilligt gör, när någon oförmodadt kommer in i rummet till en.

Jag gick rakt fram till henne och kastade mig som en galning ned på. en stol tätt bredvid. Jag fattade hennes hand, och jag kommer ihåg, att jag sade henne något... det vill säga, att jag ville säga henne något, ty jag kunde icke få fram ett enda begripligt ord. Rösten svek mig, liksom fastnade mig i halsen. Jag visste icke, hvad jag skulle säga... andedrägten tröt mig.

“Låt oss talas vid... du vet... säg något,“ stammade jag i meningslös enfald. Hvad brydde jag mig i det ögonblick om att vara kvick? Hon spratt till och drog sig förskräckt undan, i det hon såg mig rätt i ansigtet. Plötsligt antogo hennes ögon ett uttryck af sträng förvåning. Ja, förvåning, stränghet, ögonen uppspärrade af häpnad. Denna stränghet, denna stränga förvåning fängslade mig. “Således är det kärlek, fortfarande kärlek?“ sade hennes stumma häpnad.

Jag läste klart i hennes själ. Sjelf var jag alldeles utom mig. Jag sjönk till hennes fötter, – ja, jag kastade mig ner för hennes fötter. Hon reste sig hastigt, men jag höll henne kvar med öfvermensklig styrka. Åh, jag insåg till fullo min förtviflade belägenhet, jag insåg den! Men vill ni tro, att det sjöd inom mig med en sådan våldsamhet, att jag trodde, jag skulle dö. Jag kysste hennes fötter i ett anfall af salig yrsel eller i en gränslös, oändlig lycka, men fullt medveten om min förtvíflade belägenhet. Jag grät, jag stammade osammanhängande ord, jag kunde icke tala. Det häpna, förfärade uttrycket i hennes ansigte gaf vika för en bekymrad, frågande tankfullhet, och det kom nägot underligt skyggt i hennes blick, som om hon i en hast velat försöka begripa något. Så log hon. Hon visade sig mycket förlägen, öfver att jag kysste hennes fötter, och drog undan dem. Jag tryckte genast mina läppar mot den fläck af golfvet, der de hade stått. Hon såg det och började förläget skratta. (Ni vet, när man skrattar af förlägenhet?) Hon höll på att få ett hysteriskt anfall; jag märkte det på hennes händer, som skälfde konvulsiviskt. Jag fäste mig likväl icke vid det, utan fortfor att stammande bedyra, att jag älskade henne, att jag icke ville resa mig upp: “Låt mig få kyssa din klädningsfåll, låt mig få tillbringa hela mitt lif vid dina fötter...“

Jag vet icke riktigt... jag mins icke... men plötsligt började hon darra och snyfta och fick ett förfärligt hysteriskt anfall. Jag hade skrämt henne.

Jag bar henne bort till hennes säng. Då anfallet var öfver, satte jag mig på sängkanten. Hon såg mycket olycklig ut, fattade mina händer och bad mig vara lugn. “Seså., plåga nu icke er sjelf, lugna er.“ Och så brast hon åter ut i gråt. Jag lemnade henne icke på hela kvällen. Jag sade, att jag skulle föra henne till hafsbaden i Boulogne, genast, inom fjorton dagar, att hennes röst lät så brusten, att jag hört det nyss, att jag skulle upphöra med min afär, sälja den till Dobrurarof, att vi skulle börja ett nytt lif och så fara till Boulogne, till Boulogne!

Hon lyssnade, alltjemt lika ängsligt, och blef allt mer och mer uppskrämd. Men det var icke detta, som för mig var det vigtigaste; hvad jag framför allt ville, var att ligga kvar vid hennes fötter, kyssa dem, kyssa marken som hon trampat på, kasta mig i stoftet för henne! “Och jag skall ingenting mer begära, ingenting,“ upprepade jag oupphörligt. “Svara mig icke, bry dig icke om mig! Låt mig endast få sitta i en vrå och betrakta dig. Gör mig till din hund, din egendom...“

Hon bara grät.

“Och jag som hoppades, att ni skulle låta mig få lefva vidare på det här sättet!“ utbrast hon ofrivilligt, till den grad ofrivilligt, att hon kanske icke sjelf märkte, att hon sagt det. Och likväl var det ett afgörande, ett ödesdigert ord, som jag i denna stund förstår så förfarande väl! Det skar mig som en knif i hjertat! Det ordet förklarade allt, men hon var ju ändå hos mig, och jag hoppades af hela min själ, – jag var så lycklig. Åh, jag tröttade henne mycket den kvällen, det märkte jag nog, men jag hoppades ju, att allt nu skulle bli förändradt. Slutligen då det led mot natten, var hon så förbi och utmattad, att jag fick henne att gå till sängs; hon somnade genast djupt.

Jag väntade mig, att hon skulle börja yra; hon gjorde det också, men icke mycket. Nästan hvarannan minut under nattens lopp steg jag upp och smög sakta fram till hennes säng för att betrakta henne. Jag vred mina händer, då jag säg, hur blek och aftärd hon låg der i den tarfliga jernsängen, som kostat mig tre rubel. Jag föll på knä, men vågade icke mot hennes vilja kyssa hennes fötter, försökte börja en bön och steg så genast upp igen. Lukeria gaf noga akt på mig och kom oupphörligt in från köket; jag gick till henne och sade, att hon skulle gå och lägga sig, och att vi alla nästa dag skulle börja ett nytt lif.

Och jag trodde det blindt, vanvettigt, jag var så orubbligt säker derpå. Åh, en sådan hänryckning, som fylde mitt hjerta! Jag längtade endast efter morgondagen. Det märkliga är, att jag icke alls förutsåg någon olycka, trots de många hotande symptomen. Fastän bindeln fallit, hade jag icke något klart begrepp om ställningen, och det dröjde ännu länge, länge, innan jag begrep den, – icke förrän i dag... icke förrän i dag! Och hur skulle jag också i det ögonblicket kunnat med ens återvinna min fulla själsnärvaro? Hon lefde ju då ännu, jag såg henne lefvande framför mig och var sjelf tätt vid hennes sida. “I morgon,” tänkte jag, “då hon vaknar, skall jag säga henne allt, och hon skall förstå alltsammans.“ Det var, hvad jag tänkte då, och det var dessa enkla, klara tankar, som gjorde mig så hänryckt.

Hufvudsaken, det var resan till Boulogne. Jag vet icke hvarför, men jag trodde, att Boulogne var allt, att Boulogne skulle bli den afgörande vändpunkten. “Till Boulogne, till Boulogne!...“ I feberaktig otålighet längtade jag efter morgonen.
9.

Och det är endast några dagar sedan allt detta hände; fem dagar, bara fem dagar! I tisdags! Nej, nej, om hon blott väntat ännu en liten tid, en aldrig så liten tid... så skulle jag skingrat alla hennes tvífvel! Hon hade ju redan börjat lugna sig. Redan dagen derpå betraktade hon mig med ett småleende oaktadt mitt bryderi... Hvad som är af vigt är, att hon under hela denna tid, under dessa fem dagar tycktes förlägen och besvärad i sitt sätt, som om hon känt sig skamsen. Hon var rädd också., hon var mycket rädd. Jag medger, att så var fallet, och jag tänker icke motsäga mig sjelf som en galning, rädslan fans der, och det var också helt naturligt. Vi hade ju så länge varit skilda åt, lefvat på ett så långt afstånd från hvarandra, och så kom allt detta med en gång öfver henne... Men jag tog icke tillbörlig hänsyn till hennes .rädsla, ett nytt hopp lyste i mina ögon!... Det är sant, det är otvifvelaktigt sant, att jag begått något fel. Det är till .och med troligt, att jag begått flere.

Då vi vaknade på morgonen, – det var i onsdags – gjorde jag mig strax skyldig till ett svårt felgrepp: jag betraktade henne genast som min väninna. Det var att gå alldeles fór brådstörtadt till väga, men jag hade ett sådant trängande behof efter att få bikta mig, ja, en vanlig bikt var mig icke ens nog! Jag gick så långt, att jag tillstod henne saker, som jag hela mitt lif dolt till och med för mig sjelf. Jag bekände också utan omsvep, att jag under hela vintern icke ett ögonblick tvilat på hennes kärlek. Jag förklarade, att mitt val af yrke endast berodde på en plötslig förlamning af min vilja och mina själskrafter och var ett verk af på samma gång blygsel och tom högfärd. Jag sade henne också, att uppträdet i teaterbuffeten uteslutande vore att tillskrifva mitt misstrogna lynne och en viss feghet i min karaktär. Detvar den granna inredningen, som gjort ett sådant intryck på mig. Jag tänkte för mig sjelf: “Hur skall jag komma härifrån? Skall jag icke göra mig löjlig?“ Jag var verkligen rädd, icke för att duellera, men för att synas löjlig... Sedan hade jag icke velat erkänna, att jag haft orätt. Detta var orsaken till, att jag sedan dess plågat hela verlden och äfven plågat henne, från det hon blef min hustru.

I allmänhet talade jag oupphörligt, utan afbrott, som i feberyrsel. Hon tog mina händer och bad mig vara tyst. “Ni öfverdrifver,“ sade hon, “ni skadar er sjelf.“ Och så strömmade hennes tårar på nytt! Hon bad mig hålla upp och icke återkalla alla dessa minnen.

Jag fäste mig icke vid hennes böner eller fäste mig åtminstone icke tillräckligt vid dem. Våren! Boulogne! Solen der – vår nya sol, så gick jag på utan uppehåll! Jag skulle stänga mitt kontor, öfverlemna affären åt Dobrurarof, ja, jag föreslog henne till och med helt tvärt, att vi skulle ge alltsammans åt de fattiga, utom de tre tusen rublerna, som jag ärft af min gudmor. För dem skulle vi resa till Boulogne, och när vi kommo tillbaka derífrån, skulle vi börja ett nytt arbetsamt lif. Det ansåg jag öfverenskommet, ty hon svarade ingenting... hon endast smålog. Jag tror, att hon log af finkänslighet för att icke göra mig ledsen.

Jag såg i sjelfva verket, att jag var henne till besvär; tro icke, att jag var nog dum och egoistisk att icke märka det. Jag såg allt, ända till de minsta enskildheter, jag såg och förstod såsom ingen annan, – hela min förtviflan låg utbredd framför mig!

Jag berättade henne ständigt en massa smådrag om henne sjelf, om mig och också om Lukeria. Jag berättade henne, att jag hade gråtit... Ah, jag bytte om samtalsämne, jag försökte att icke allt för väl förstå vissa saker. Ibland blef hon också upplifvad, ja, ett par gånger blef hon det, det mins jag! Hur kan ni komma och påstå, att jag icke såg, icke märkte något? Om bara detta icke inträffat, skulle allt blifvit godt igen. Berättade hon mig kanske icke sjelf för tre dagar sedan, då vi talade om hennes läsning, allt hvad hon läst under vintern, och brast hon icke ut i skratt, då hon berättade mig historien om Gil Blas och erkebiskopen af Granada? Och ett sådant skratt sedan, lika barnsligt och förtrollande som då hon ännu var min fästmö! (Vänta ett ögonblick, bara ett ögonblick!) Hvad jag njöt! Den der historien med erkebiskopen förvånade mig för resten i hög grad. Hon hade då i vintras haft nog mycket sinneslugn och gladlynthet i behåll för att kunna skratta åt läsningen af detta mästerverk? Hon hade alltså verkligen lugnat sig och på fullt allvar trott, att jag skulle låta henne lefva på det sättet. “Och jag som hoppades, att ni skulle låta mig lefva vidare på ett sättet!” sade hos i tisdags! Åh, en sådan barnslig tanke! Och hon kunde verkligen tro, att jag skulle låta henne lefva på det sättet, – hon vid sitt bord, jag vid mitt, och det allt framgent ända tills vi blefvo sextio år! Och så uppträder jag plötsligt som äkta man och fordrar kärlek! Ack, blinda missförstånd!

Det var också dumt af mig att alltför mycket visa min hänryckning, när jag betraktade henne. Jag hade bort beherska mig, ty min lidelsefulla åtrå skrämde henne. Jag beherskade mig för öfrigt, – kysste icke mera hennes fötter. Icke en enda gång gjorde jag min af att... med ett ord, af att jag var hennes man. Det skulle icke ens fallit mig in, jag bara bönföll. Jag kunde omöjligt icke tiga, jag måste tala! Jag öppnade plötsligt hela mitt hjerta för henne, sade henne, att hvarje hennes minsta ord hänförde mig, och att hon var ojemförligt mycket mera bildad och utvecklad än jag. Hon rodnade häftigt och påstod helt forvirrad, att jag öfverdref. Då i min dumhet kunde jag icke låta bli att beskrifva henne min förtjusning, när jag stod bakom dörren och lyssnade till hennes kamp med den slyngeln Efimovitsch, min triumferande glädje öfver hennes kvickhet, hennes blixtrande infall och den barnsliga naivetet, som gjorde det hela så förtrollande. Hon skälfde från hufvud till fot och stammade återigen något om, att jag öfverdref. Plötsligt fördystrades hennes uppsyn, hon dolde ansigtet i sina händer och började bittert gråta...

Då kunde jag icke längre beherska mig; jag kastade mig återigen på knä för henne, kysste åter hennes fötter, och slutet blef ett hysteriskt anfall liksom i tisdags. Det var ännu svårare, och dagen derpå...

Dagen derpå! Jag tror, jag är galen! Det är ju i dag,... för några timmar sedan!

Hör på nu och följ noga med: Då vi satte oss ned för att dricka te – efter det anfall som jag nyss talade om – öfverraskades jag af hennes lugn. Hon var verkligen lugn! Och jag, som hela natten legat och skälft i drömmar om den föregående aftonen! Plötsligt kommer hon och ställer sig framför mig med hopknäpta händer – det var nu för en liten stund sedan – och börjar tala. Hon säger, att hon är en brottsling, att hon vet det, att tanken på hennes brott plågat henne hela vintern och plågar henne ännu i detta ögonblick... att hon uppskattar mitt ädelmod... “Jag skall bli er en trogen hustru och akta och ära er." Då for jag upp som en galning och tryckte henne i mina armar. Jag omfamnade henne, jag betäckte hennes ansigte och läppar med kyssar som en man, hvilken återfinner sin hustru efter en lång skilsmessa. Och hvarför lemnade jag henne sedan ensam? Under två hela timmar? Det var för att ombesörja våra pass... Åh, min Gud!...

Lukeria – åh, icke för något pris i verlden vill jag nu släppa henne ifrån mig; hon har varit här hela vintern, hon kan berätta mig – - Lukeria säger att, medan jag var borta, bara en tjugo minuter innan jag kom hem igen, gick hon in till sin matmor för att fråga henne om något, tror jag. Hon lade märke till, att Gudsmodersbilden – den förr omtalade – blifvit flyttad och stod på bordet, som om frun nyss gjort bön.

“Hur är det med frun?“

“Bra, Lukeria, gå. din väg... Nej, vänta litet, Lukeria.“

Hon gick fram till henne och kysste henne.

“Är frun lycklig nu?“

“Ja, Lukeria.“

“Herrn borde för längesedan bett frun om förlåtelse. Men nu äro ni försenade, Gud vare lofvad!“

“Ja, det är bra. – Gå. nu, Lukeria.“

Hon smålog med en besynnerlig min, så besynnerlig, att Lukeria efter tio minuter gick in igen för att se, hvad hon gjorde:

“Hon stod lutad mot väggen bredvid fönstret och stödde sig mot ena handen, som hon höll utbredd med flatan mot väggen. På det viset stod hon tankfull och så fördjupad i sina tankar, att hon icke hörde mig komma eller märkte, att jag stod och såg på henne ute i det andra rummet. Hon såg ut, som om hon smålett. Der stod hon och tycktes fundera, och så log hon. Jag kastade en sista blick på henne och gick sedan tyst min väg, i det jag undrade öfver allt detta. Men så hörde jag henne plötsligt öppna fönstret. Jag springer genast in och säger: Det är kallt, frun kan förkyla sig! Men då får jag se henne stå raklång uppe i det öppna fönstret. Hon vände ryggen åt mig och höll Gudsmodersbilden i handen. Hjertat stod stilla på mig, så rädd blef jag, och jag skrek: Frun! frun! Hon hörde det och gjorde en åtbörd som för att vända sig om, men hon vänder sig icke, utan tar i stället ett steg framåt, trycker bilden mot sitt bröst – och kastar sig ut!“

Jag mins icke något annat, än att hon var alldeles varm, när jag kom fram till porten. Och alla stirrade de på mig. Innan jag kom, var det ett allmänt prat och väsen, men när man fick se mig, blef det tvärt tyst, och alla makade sig åt sidan för att låta mig komma fram och... der låg hon på marken med bilden mot sitt bröst. Jag kommer ihåg, att jag gick som i ett djupt mörker, – så stannade jag och stod länge och såg på henne. De andra trängdes omkring mig och skreko om hvarandra, utan att jag hörde något. Lukeria var också der, men jag såg henne icke. Hon säger, att hon talade till mig. Jag ser bara framför mig ansigtet på en karl, som oupphörligt upprepade: “Vet herrn, det kom en stor blodklimp ur munnen på henne, en blodklimp!“ Också visade han mig blodet på stenläggningen. Jag tror, att jag petade på det. Derigenom fick jag en blodfläck på fingret, som jag stirrade på. Det mins jag mycket väl. Och karlen upprepade alltjemt sitt: “En blodklimp, vet herrn, en blodklimp...“

“Hvad för slag, en blodklimp!“ gallskrek jag plötsligt – efter hvad man säger, – och störtade mig öfver honom med knutna händer...

Ah, jag måste vara från mina sinnen! ... Det är ett missförstånd! – Något så otänkbart! Så omöjligt! – –
10.

Har jag icke rätt? Är det icke alldeles otänkbart? Kan man icke säga, att det är omöjligt. Hvarför, af hvad orsak har denna kvinna dödat sig?

Tro mig, jag förstår nog, men i alla fall är orsaken till hennes död ett spörsmål. Hon var rädd för min kärlek. Hon frågade mig på fullt allvar: Skall jag gå in på ett sådant lif eller icke? Hon kunde icke besluta sig, – hellre dog hon. Jag vet, att det icke är något att grubbla på: hon hade lofvat mig för mycket och var rädd att icke kunna hålla det. Der var flere rent af förfärliga omständigheter med i spelet.

Hvarför dog hon? Det är frågan, den ständiga frågan, som gör mig galen. Jag skulle låtit henne lefva på det sättet, som hon sade, ifall hon velat lefva på det sättet. Hon trodde mig icke, det är saken… Nej, nej, jag misstar mig, så var det icke. Det var troligen det, at hon måste älska mig ärligt med hela sin själ och icke, som hon kunnat älska krämaren. Och då ar hon alldeles för ren och kysk för att vilja ge mig en kärlek, som icke var mig värdig, ville hon heller icke bedraga mig och i stället för kärlek ge mig en half kärlek eller en kvarts kärlek. Hon var alldeles för ärlig! Och jag som ville lära henne själsstorhet, mins ni det? Det var då också en tanke!

Underligt är det ändå. Högaktade hon mig? Jag vet icke. Jag tror icke, att hon föraktade mig. Det är ganska besynnerligt, att icke en enda gång under hela vintern har det fallit mig in, att hon kunde förakta mig. Jag trodde motsatsen ända till den dag, då hon betraktade mig med sträng förvåning. Ja, sträng. Då förstod jag med ens, att hon föraktade mig. Jag förstod det oåterkalleligt soch för alltid. Ah, hon kunde gerna föraktat mig hela sitt lif, om hon blott velat lefva. Alldeles nyss rörde sig hon ännu, gick och talade! Jag förstår icke, hur hon kunde kasta sig ut genom fönstret! Och hur kunna tänka sig något sådant ens fem minuter förut? Jag har ropat på Lukeria. Jag skall aldrig släppa Lukeria ifrån mig nu.

Åh, vi hade ännu kunnat komma öfverens! Vi hade bara blifvit så ovana vid hvarandra under vinterns lopp … Skulle vi icke åter kunnat vänja oss vid hvarandra? Hvarför skulle vi icke åter kunnat fatta tillgifvenhet för hvarandra och börja ett nytt lif? Jag är ädelmodig, hon också; der fans ju redan en beröringspunkt, som kunde leda till försoning, – några ord till, ett par dar till, och hon skulle förstått alltsammans.

Hvad som är det värsta, är att det är en slump, en blind, slö, enfaldig slump! Det är olyckan! Fem minuter för sent… Om jag kommit hem fem minuter tidigare, skulle detta öfvergående intryck flugit sin kos och aldrig återvändt. Hon skulle slutat med att förstå allt. Och nu, på nytt de tomma rummen, ensamheten… Pendeln går på och tickar. Det här rör icke honom, han känner ingen sorg. Han har ingen i hela världen… det är just olyckan!

Jag går och går alltjemt. Jag vet, ni behöfver icke säga mig det; min klagan öfver slumpen, öfver de fem minuternas dröjsmål tycks er löjlig? Men allting talar derför. Lägg märke till en sak: hon har icke lemnat någonting skrifvet efter sig, inte ens det i sådana fall brukliga: “Anklaga ingen för min död”. Kunde hon icke förmoda, att man kanske skulle misstänka Lukeria? Ty det är ju möjligt, att man kunde komma fram med anklagelsen. “Ni var ensam med henne, alltså är det ni, som knuffat henne ut genom fönstret”. Åtminstone hade man orättvist kunnat oroa Lukeria, om icke fyra personer stått nere på gården och sett henne kasta sig ut med helgonbilden i händerna. Men det är ju också en slump, att det fans folk der, som kunde se henne. Nej, alltsammans var ett ögonblicks förvillelse, en övferraskning, en plötslig frestelse! Och hvad bevisar det, att hon bad framför helgonbilden? Det bevisar alls icke, att hon då förberedde sig till döden. Denna hennes stämning räckte kanske icke i mer än tio minuter. Hon fattade kanske icke sitt beslut förr än i det ögonblicket, då hon stod vid väggen med hufvudet stödt med handen och log. En tanke föll henne plötsligt in och hvirvlade omkring i hennes hjerna, så att hon svindlade och icke kunde stå emot.

Härunder ligger ett missförstånd, det är tydligt… Man kan ju ändå lefva tillsammans med mig… Och om det nu verkligen bara var anemi? helt enkelt anemi? en uttömning af kroppskrafterna? Den här vintern tog henne mycket, – det är orsaken…

För sent!!!

Hvad hon är mager, som hon nu ligger der! Hvad näsan ser spetsig ut! Ögonbrynen likna hvassa pilar. Och hon föll så, att hon icke bröt eller krossade något. Ingenting annat än den der “blodklimpen”, – en tesked med blod. Någon våldsam inre skakning. En sällsam tanke faller mig in: om man kunde låta bli att begrafva henne? Ty om man fört bort henne, om… Ack nej, det är omöjligt, att man kan taga henne ifrån mig! Åh, jag vet nog, att hon måste föras bort; jag är icke tokig, och jag yrar icke. Tvärtom, mina tankar ha aldrig varit så klara som nu. Men hur skall det då bli? Som förr! Ingen här, – ensam med mina panter! Det är galenskapen, galenskapen! Jag har plågat henne till det sista, och derför är hon död!

Hvad bryr jag mig om edra lagar? Hvad bryr jag mig om edra seder, edra bruk, edra vanor, er regering, er religion? Låt edra öfverhetspersoner döma mig! Släpa mig inför edra domstolar, edra offentliga domstolar, och jag skall säga, att jag nekar till allt. Domaren skall ropa: “Tystnad, herr officer!” men jag skriker igen: “Hvad har du för makt, att jag skulle lyda dig? Hvarför har ert fördömda samhälle krossat allt, som har mig kärt? Hvartill tjena mig nu alla edra lagar? Jag trampar dem under fötterna! Allt är mig likgiltigt!”

Blind, blind! Hon är död, hon hör mig icke! Du vet icke, hvilket paradis jag skulle beredt dig! Jag hade himmelen i min själ, jag skulle utbredt den omkring dig! Du hade icke kunnat älska mig? Än sedan, hvad skulle det gjort? Vi skulle ha fortfarit att lefva på det sättet. Du skulle ha talat till mig som en vän, det hade varit nog för att göra oss lyckliga, vi skulle muntert skrattat tillsammans och blickat in i hvarandras ögon, – på det sättet skulle vi ha lefvat. Och om du hade älskat en annan, – så, låt gå. Du skulle fått vara hos honom, ni skulle haft roligt tillsammans, och jag skulle endast stått och sett på dig från andra sidan gatan… Åh, allt, allt hvad du vill, – öppna endast ögonen! En enda gång! Bara ett ögonblick! Ett ögonblick! Du skulle betrakta mig och liksom för en stund sedan lofva att bli min trogna hustru! Och nu skulle jag med en enda blick tvinga dig att förstå alltsammans!

Orörlig! Obevekliga natur! Menniskorna äro ensamma på jorden, det är olyckan! “Fins det på fälten en lefvande varlese?” ropar den ryske riddaren i sagan. Jag ropar också, fast jag icke är någon riddare, men ingen röst ger mig svar. an påstår, att solen bringar verlden lif. Solen går upp, se på den: är den icke ett lik? Det fins icke annat än lik, icke annat än döde. Allt är död. Menniskorna äro ensamma, omgifna av tystnad. Sådan är jorden! “Menniskor, älsken hvarandra!” Hvem har sagt det? Hvad är det för ett bud? Pendeln fortfar att ticka, okänslig för allt… hvad det pinar mig! Klockan är tu. Hennes små kängor stå der vid sängfoten och vänta på henne… Åh, när man för bort henne imorgon, för bort henne för alltid, hvad skall jag taga mig till, hvad skall det bli af mig?