YETI-en eller DEN AVSKYLIGE SNØMANN

Den afskyelige snemand eller yetien, som tibetanerne kalder den, har gennem årene været eftersøgt af adskillige ekspeditioner uden større held. De indfødte i Himalaya hævder, at yetien er over mandshøjde, går på bagbenene, er menneskelignende, men dækket af en tæt pels. For nylig fandt man i Pamirbjergene aftrykket af en nøgen fod i sneen. Der blev taget afstøbninger af sporet, og det blev målt til 34 cm i længden og 16 cm i bredden. Lignende spor er fundet i øde bjergområder i det nordlige USA, og her taler lokalbefolkningen om en meget sky abelignende skabning, der kaldes Big-foot.

Også i Kina er der blevet observeret en håret menneskeabelignende skabning, og en ekspedition udsendt af det kinesiske videnskabernes akademi har i et bjergrigt jungleområde i det centrale Kina indsamlet over hundrede øjenvidneberetninger blandt lokalbefolkningen om Ye Ren eller den vilde mand, som væsenet kaldes. En av de mere udførlige beretninger lyder, fortalt af Pong Ke-Shem, leder af et arbejdshold ved Wang Lien brigaden i Qing Ling:

"Jeg var ude i skoven, da jeg fik øje på en Ye Ren. Han var over tre meter høj og helt dækket af hår. Han begyndte at bevæge sig hen imod mig. Jeg blev bange og trak mig tilbage. Han fulgte efter mig, jeg blev trængt op mod en stejl klippevæg og kunne ikke slippe bort. Han kom stadig nærmere, hans skuldre var meget bredere end et menneskes, han havde skrånende pande, sorte øjne i dybe øjenhuler med kraftige øjenbryn, og hans næsebor var meget store. Han havde tykke læber og tænder som en hest, og han var dækket af brunt hår, kort i ansigtet, men ellers omkring 30 cm langt. Hænderne var store armene lange og lødderne enorme.

Jeg kastede et klippestykke mod ham af al min kraft. Det sårede ham i brystet, og han hylede og gned sig i såret. Han angreb mig ikke, men rykkede et lille træ op med rode og brugte det til at støtte sig til, mens han haltede bort."

En anden beretning fra indbyggerne i Pan Shui kommunen fra den 30. august 1977 fortalte om, hvordan de havde set en Ye Ren rive barken af birketræer og fortære de insekter, der var under barken. Da Ye Rennen forsvandt, fulgte man dens fodspor til en hule. Uden for hulen fandt man nogle ekskrementer, der blev sendt til analyse. Det viste sig, at de indeholdt insekt-rester, og biologerne, der foretog analyserne, udtalte, at der ikke var tale om efterladenskaber fra hverken mennesker eller bjørne, men snarere fra en menneskeabe. En undersøgelse af indsamlede hårtotte~ fra området pegede også imod et menneskeabelignende væsen, ligesom en nøjere undersøgelse af flere fodaftryk gjorde det klart, at Ye Rennens normale gang foregår i oprejst stilling.

I Australien har en naturforsker ved navn Rex Gilroy indsamlet over 3000 beretninger fra personer, der i tætte skovområder langs Australiens østkyst har set et stort abelignende væsen. Lokalbefolkningen kalder det en Yowie, og ud fra rapporterne anslår Gilroy den til at være omkring 3 meter høj og med en vægt på omkring 180 kg. Den er dækket af en tæt pels. Han mener, at den samlede bestand af Yowier ligger på mellem 400 og 600. Endnu er det ikke lykkedes for nogen forsker at fotografere en Yeti, Ye Ren, Yowie eller Bigfoot eller på anden måde finde bevis for de mærkelige skabningers eksistens, men rapporter vedbliver at dukke op fra tid til anden, så naturforskere i såvel Kina og Australien som i USA er opmærksomme på sagen.

Fra tidligere danske UFO-ASPEKT v. Poul Gjerding.

 

OM DE "AVSKYLIGE SNØMENN" I BOKEN

ØSTENS VISES LIV OG LÆRE (på dansk fra STRUBES I 1975)

("life and teachings of the masters of the far east")

DENNE meget spesielle boken eller bøkene (en serie på flere bøker) fremkom ved at en amerikansk forskergruppe dro til det fjerne østen i 1894 for å komme i kontakt med de påståtte mestere som skulle finnes der. Etterhvert kom denne gruppe ledet av forfatteren av bøkene - Baird T. Spalding - i kontakt med disse mestere og fulgte deres virke og deres åndelige veiledninger - samt bevitnet deres mange mirakler på nært hold. Under dette oppholdet kom de også i kontakt med beskrivelser om kontakt med disse menneskeape-liknende store vesener. Fra s.56 i den første bok kan vi lese dette i denne boken:

".......grunden til Jasts(en av mesterne) tidligere besøg var, at man i landsbyen havde udsendt nødråb, fordi tre af indbyggerne var blevet fanget af de forfærdelige snemænd, som bebor nogle af de barskeste egne af Himalaya. Dette (-vårt) besøg var forårsaget af et lignende nødråb, og desuden var der brug for hjælp til de syge, som ikke kunne forlade landsbyen. (Mesterne der kan tilsynelatende med letthet oppfange mentale oppkallinger telepatisk. R.Ø.anm.)

Disse såkaldte snemænd er flygtninge, som i sin tid er rømmet eller bortvist, og som har levet i bjergene i sne og is så længe, at de efterhånden har udviklet en stamme, som kan overleve i det barske klima uden nogen form for kontakt med civilisationen. De er ikke talrige, men meget vilde og krigeriske, og det sker, at de fanger og torturerer dem, som er så uheldige at komme inden for deres rækkevidde. I dette tilfælde var fire af landsbyens indbyggere blevet fanget af snemændene, og de andre indbyggere var ude af sig selv af rædsel og anede ikke, hvad de skulle gøre, så de havde sendt bud til Jast, som nu sammen med Emil og os andre kom for at undsætte de ulykkelige.

Naturligvis var vi alle meget spændt på, om vi skulle få lejlighed til at se disse vilde folk, som vi nok havde hørt om, men ikke regnet med eksisterede. I begyndelsen troede vi, at der ville blive organiseret et undsætningshold, og at vi ville få lov til at komme med, men dette håb brast, idet Emil meddelte os, at han og Jast ville gå alene, og at de tog af sted omgående.

I løbet af et øjeblik forsvandt de, og de vendte ikke tilbage før aftenen efter, medbringende de fire fanger, som berettede de mærkværdigste ting fra deres ophold hos det besynderlige folk, som havde taget dem til fange. Efter alt at dømme går snemændene helt nøgne, og deres kroppe er efterhånden blevet helt behårede som vilde dyrs, så de kan tåle bjerghøjdernes strenge kulde. De bevæger sig efter sigende meget hurtigt; de skulle sågar kunne fange de vilde dyr, som også lever i disse bjergegne. De kalder Mestrene "Mændene fra Solen", og når Mestrene opsøger dem for at få de tilfangetagne udleveret, gør de ingen modstand. Vi fik at vide, at Mestrene havde gjort adskillige forsøg på at komme i kontakt med disse vilde folk, men forsøgene havde været resultatløse på grund af den frygt, snemændene nærede for Mestrene. Det siges, at deres frygt er så voldsom, at de, hvis Mestrene trænger sig på, hverken vil spise eller sove, men blot går hvileløse rundt. De har mistet al kontakt med civilisationen; de har endog glemt, at de nogensinde har haft nogen forbindelse med andre racer og har ingen anelse om deres egen nedstamning.

Vi kunne ikke få Emil og Jast til at fortælle os ret meget om denne underlige, vilde stamme, ej heller kunne vi overtale dem til at tage os med ud til dem. På vore spørgsmål svarede de blot: "De er Guds børn, ganske som vi, de har blot levet meget længe i had og frygt for deres medmennesker. De har udviklet hadet og frygten i en sådan grad~ at de er blevet helt isoleret fra deres medmennesker, og dermed har de glemt, at de nedstammer fra den menneskelige familie, så de selv tror, at de virkelig er de vilde skabninger, som de også forekommer os at være. Så længe har dette stået på, at de har mistet deres instinkter i modsætning til de vilde dyr, for den vilde skabning ved pr. instinkt, når et menneskeligt væsen elsker den og reagerer på kærligheden. Den slutning, vi kan drage, er, at mennesket skaber det, som det fylder sit sind med, og kan på den måde skille sig fra både Gud og mennesket og synke lavere end dyret. Det ville ikke tjene noget formål at tage jer med ud til dem. Det ville blot skade dem. Det er vort håb, at vi en dag finder en iblandt dem, som vil være modtagelig for vor lære, så vi ad den vej vil kunne nå dem alle."

Vi fik besked om, at hvis vi pa eget initiativ ville forsøge at komme i nærheden af disse mærkelige folk, stod det os frit at gøre det, og at Mestrene ganske givet ville kunne beskytte os mod overlast; ifald vi skulle blive taget til fange, ville de sandsynligvis også kunne befri os igen.

Om aftenen fandt vi ud af, at vi næste dag skulle begive os på vej til et meget gammelt tempel, der lå ca. fem og tredive miles fra vort nuværende opholdssted. Mine to kammerater besluttede, at de ville give afkald på at se templet og i stedet forsøge at komme på nærmere hold af de vilde mænd. De forsøgte at overtale to af beboerne i landsbyen til at gå med, men fik blankt afslag; ingen af beboerne ville forlade landsbyen, så længe de havde mistanke om, at de vilde mænd var i nærheden. Mine kammerater besluttede da at forsøge alene og fik vejledning med hensyn til retning og stier af Emil og Jast(begge mestere med meget høy åndelig kunnskap og visdom), hvorefter de forsynede sig med skydevåben og gjorde sig parate. Før de tog af sted, aftvang Emil og Jast dem det løfte, at de kun ville skyde for at dræbe som den absolut sidste udvej. De kunne gerne skyde for at skræmme, så meget de ville, men de måtte give deres ord på, at hvis de dræbte, var det deres eneste redning.

Det undrede mig, at vi havde skydevåben med, da vi normalt ikke bar skydevåben. Jeg havde forlængst lagt mine fra mig og anede ikke, hvor de var. Forklaringen var, at en af de kulier(tjenere?), som havde været med til at pakke vor bagage, havde anbragt to pistoler, som ikke var blevet fjernet igen...."

NOEN påstår å ha  tatt bilder av vesenet som her over

JAKTEN PÅ SNØMANNEN

AV BORIS JUNGKVIST fra det svenske tidsskrift UFO-AKTUELLT 3-86.

Existerar Snömannen eller inte? Det är en fråga som ofta är på tapeten. Debatten om Snömannens vara eller inte vara diskuterades periodiskt i massmedia. Följande replikskifte är saxat från en konversation mellan några ryska journalister. "Honom skulle man få på plåten(tatt bilde av), vilken vetenskaplig sensation," sa pressfotografen Eduard Pesov. "Du hittar nog ingen i livet", replikerade en kolleg' från Kaukasien. "Men Du kan försöka i mina hemtrakter. Där ligger en begravd," tillade han allvarligt.

 

Det har cirkulerat en hel del rykten om iakttagna snömän i Kaukasien. Det hävdas att ortsbor i tätbebyggda trakter i Norra Kaukasien ibland har stött på varelser som av befolkningen fått namnet "almaster". En almast (snö-man) kan beskrivas som en tvåbent varelse, täckt med tjock rödbrun päls. De är ungefär av medellängd, även om enstaka exemplar kan bli två meter långa. De kan inte tala (dette stemmer tilsynelatende ikke jmfr. dette utdrag over) och påträffas sällan i grupper utan bor ensamma eller par tillsammans med sina ättlingar.

Snömännen är allätare, även om de mest livnar sig pa nötter, rötter och skogsbär. När det blir vinter drar de sig ner från de otillgängliga bergs-trakterna och kommer närmare människoboningar för att skaffa föda. "Almasterna" sägs bo på den Kaukasiska bergsryggens nordsluttning inte långt från kurorterna Kislovodsk och Pjatigorsk. Uppe i bergen är snömännen inte sällsynta, hävdar ortsborna. Ett ögonvittne, historikern Jurij Votonov, berättar:

- Det var hösten 1973 - En dag gick jag på stigen utmed floden. Plötsligt hörde jag ett konstigt gläfsande läte. Jag stannade, förde ett par buskar åt sidan, och fick se en almast. Denne var alldeles hårig och mörk i skinnet. Han öste upp något ur vattnet och slukade det med stor aptit. Han hade hört mig och ett kort ögonblick stod vi öga mot öga mindre än 20 meter från varandra. Märkligt nog blev besten inte aggressiv eller rädd. Snömannen, och nu jag var säker på att det var en almast, reste sig långsamt och gick därifrån. Först sakta liksom motvilligt, men sedan allt fortare, och till sist skulle inte en hast ha kunnat springa i fatt honom.

Vonov berättade också för journalisterna att "vildmänniskorna ar fruktansvärt starka, men att de inte anfaller människor utan att ha blivit retade." Andra vittnen påstår att det högt uppe i bergen finns grottor med väldiga snömäns skelett, men ett par expeditioner har inte lyckats lokalisera platserna.

Graven som den kaukasiske journalisten nämnt fascinerade en grupp antropologer. En expedition utrustades all hast under ledning av den kände sovjetiske antropologen professor Boris Porsnjev. Ungefär 7 mil från staden Suchumi, i den lilla bergsbyn Tchina; (i Abchasien vid Svarta Havet) skulle en kvinna av snömanssläktet vara beravd. I Tchina kände alle till gravens historia. Orts(steds-)befolkningen berättade denna sällsamma historia för Porsjnev:

"För över hundra år sedan återvände adelsmännen Jadgi Genaba från bergsbyn Pschu, där han gästat en van, furst Atjba. I gåva hade han med sig en vild skogsficka, som en av fursten bästa jägare hade fångat i Zadanskogarna. Zana, så hette fången, var en "Abnoje" (vild skogsmänniska på abchasiska). Som alla abnojer, vilka tidigare hade varit vanliga vid kusten och i bergsskogarna, var Zana hårig och mycket stark. Läpparna var tjocka och näsan ganska platt. I skogen gick Zana naken. Hon kunde med möda förmås att bära ett höftskynke. Zana fick bo i en flätad inhägnad utan tak. Hon kunde inte vistas i slutna lokaler, där var det alltför hett och kvavt för henne. Första tiden försökte hon ofta fly, men så småningom blev hon van vid sitt öde. Hon lärde sig aldrig att tala. Zana dog efter en kort tid och fick sin grav placerad intill den lilla bergsbyn."

 

SKELETTFYND (- funn)

Kanske innebar försöket att anpassa henne till civilisationens seder och bruk en alltför stor psykisk och fysisk påfrestning för denna varelse? Är berättelsen hämtad ur verkligheten eller sagans värld? Utgrävningarna i Tchina skulle ge svaret. Expeditionen bestod av Porsnjev, arkeologen Vladimir Orelkin, antropologen Vianor Patjuha, historikern Voronov samt flera tidningsmän. En bybo, Kento Genaba. fungerade som vägvisaren till begravningsplatsen. Utgrävningarna började och plötsligt stötte en spade på något hårt. Det visade sig vara ett kranium av mycket ovanligt utseende. Nu blev det specialistens tur. Försiktigt, skikt för skikt, befirade de skelettet från våt lera. Till slut packades skeletten in i bomull och papper, placerades i trälådor och flögs till huvudstaden,

Nästa dag låg Zanas noga tvättade kvarlevor på bordet hos Vsevolod Jakimov, direktör för antropologimstitutet i Moskva. Debets, Nestruch, Roginskin, samtliga notabiliteter inom den ryska antropologiska forskningen, var också på plats. De sovjetiska vetenskapsmännens utlåtande blev en första rangens sensation och slog ner som en bomb i den vetenskapliga världen. "Vi anser att skelettet inte härrör från någon begravd person av människosläktet". Sovjetiska forskare anser att Snömannen existerar, men de hävdar, med professor Boris Prosjnev i spetsen, att snömännen i själva verket är en icke utdöd gren av Neandertahlmänniskan.

Efter detta häpnadsväckande officiella meddelande från ryska forskare ser det ut som om Snömannens gåta står inför sin lösning. Ryska vetenskapsmän jagar nu på fullt allvar överlevande neanderthalare i det väldiga bergsmassivet Tian Shan i Centralasien. De har t.o.m hopp om att fånga en Snöman. Vid en expedition 1980 upptäcktes färska spår efter en jättelik "Snömans" fot i gyttjan vid en fjällsjö. Mängder av fynd tycks peka på att Neandertahlmänniskan inte är ett ut-dött släkte. Professor Rinchen vid sovjetiska vetenskapsakademien har förklarat att man nyligen har funnit två kranier av människoliknande varelser i Pamir och att fynden är av största betydelse för lösningen av frågan om neanderthaleren är en utdöd sidogren av släktet Homo Sapiens.

Enligt Porsjnev har flera fynd gjorts i ett område varifrån man sedan länge fått rapporter om Almaser. Han anser att beskrivningarna uppvisar en slående likhet med berättelser om snömän som har observerats i Nepal. Redan 1958 slogs Porsjnev av tanken att mongoliska hedars fantastiska berättelser om möten med vilda människoliknande varelser i själva verket handlar om levande reliker. (Neanderthalmänniskor). Dessa historier samlades av Porsjnev och han har systematiserat materialet och prickat in Almasiakttagelser på kartor. Det överväldigande stora antalet rapporter är övertygande bevis för att Snömännen verkligen är en existerande biologisk art förklarar Porsjnev. Porsnjev fortsätter:

- Det är sant att dessa varelser inte gör stenverktyg, fast de är mycket skickliga i att använda stenar. Generellt sett är de djur, inte människor. Men fakta kvarstår. Vi känner redan detaljerat anatomin hos dessa varelsers extremiteter, underdelen från talrika fotavtryck och överdelen av en förtorkad vrist. Tidningen Moscow News publicerade nyligen att fotavtryck, som fotograferades i augusti 1980 i Chatkal-kedjan i Tian Shan. Två sovjetiska vetenskapsmän fann det vid en bergsjö. De såg spåren efter en björn som kommit för att dricka, men till sin häpnad såg de också väldiga fotspår efter en "barfota människa", som tycktes ha gått med långa kliv ner till sjön. Spåren antogs vara färska efter-som det hade regnat våldsamt endast en vecka tidigare. Fotspårets mått är 13 cm på det bredaste stället och 39 cm lågt. Hälen har sjunkit ner mellan 2 till 3 cm i leran.

(bilder av hodeskallen er gjengitt i tidsskriftet).

 

SKJUTEN SNÖMAN

Moscow News uppger vidare att så sent som 1925 sprang det omkring stora flockar med Snömän med knölpåkar i händerna på Pamirs västra glaciärer. Artikeln som är författad av den pensionerade generalen M. Topilskij, ger en utförlig beskrivning av de långhåriga Snömännen. Topilskij såg 1925 ett nyss skjutet exemplar av en Snöman i samband med att denne i västra Pamir deltog i jakten på antisovjetiska "banditer". I generalens grupp fanns en läkare och han startade genast en undersökning av den döde snömannen. Varelsen var av manskön med något av en apas utseende och han var ca 190 cm lång. Bröstet täcktes av tjockt brunt hår, medan magens hår var grått. Bröstets hårbeklädnad var glesare än magens. Ymnigast uppträdde hårbeklädnaden på höfterna, fortsätter Topilskij i Moscow News, medan knän, handflator, och fötter helt saknade hår på det tjocka bruna skinnet. Ansiktsfärgen var anmärkningsvärt mörk. Tändernas teckning liknade människans. Snömannen hade kraftigt utvecklade muskler och läkaren kunde inte se någre skillnader djurets och en vanlig mans kroppsbyggnad. Armarna hade normal längd men fötterna var ovanligt breda, konstaterar artikeln vidare.

Infödingsfolken i Himalaja är också övertygade om Snömannens existens. De har sett honom och i vissa kloster finns det skallar bevarade och dessa kranier skiljer sig avsevärt från de kände djurens. Snömannen har enligt tibetanerna ett spetsigt huvud, liksom de märkliga skallarna. Uppgifterna om längden varierar på mellan 2 till 3 meter och Snömannen påstås ibland höra av sig med ett gällt skrik.

 

VEDERHAFTIGA OBSERVATÖRER

Den avskyvärde snömannen eller Yetin, som befolkningen i Nepal kallar honom, är en av l900 talets stora mysterier. Sedan 1951 har han jagats av minst ett dussin expeditioner, bl.a. av Mount Everests besegrare sir Edmund Hillary.

Det är ställt utom all tvivel att det på Himalayas sluttningar lever ett okänt människoliknande djur, säger den amerikanske alpinisten Norman Dyhrenfurth. 1963 blev han världsberömd genom att leda en amerikansk expedition till Mount Everst 8840 meter höga topp. Redan under sin första Expedition 1952 hittade Dyhrenfurth yetispär i snön. I olika kloster har han studerat Yeti-skalper. Till övriga indicier raknar han fyndet av en flätad bädd på 5 000 meters höjd. Enligt Dyrenfurth beror bristen på fotografier, eller att ingen lyckats att fånga de skygga varelserna, på att expeditionerna varit før stora. "Med små team, om 3 till 4 personer, som systematiskt genomsöker dalgångarna och placerar ut fotofallor skulle förutsättningarna bli helt annorlunda," menar Dyhrenfurth, De flesta spår har påträffats på 4500 till 5800 över havet.

Dyhrenfurths teorier om Snömennens existens delas av den ryska vetenskapsmannen Alexej Pronin som under en hydrologisk expedition till Pamir 1957 under 5 min följde en Yeti i kikare. Professorn är efter den upplevelsen, noggrant beskriven i vetskapliga tidskrifter, helt övertygad att det lever en människoliknande värelse i Himalajamassivet. -

yeti - søkeren IGOR BURTSEV viser fram en gipsavstøpning av et fotavtrykk som er funnet i PAMIR. Hans egen fot til høyre for sammenligningens skyld.

En Kaukasusexpedition anser sig ha bevisat att Snömän lever i Kaukasus bergen rapporterade Moskvaradion för en tid sedan. Expeditionsledar Dr. Jeanne Kofman, berättade att Snömannen för det mesta är täckt med rött hår, och är större än manniskan. Hon berättade också i intervjuen att lever på frukt och växter samt att har låga, tillbakalutande pannor, små tillplattade näsor och tunga runda hakor. Hennes rapport publicerades nyligen i tidskriften "Nauka i Religia" (Vetenskap och religion.) Artikeln är illustrerad med en bild av ett jatte fotavtryck. Hon hävdar också att man fann en plats där ett par Snömän sovit och rester av deras måltid. Den bestod av pumpor, tomater, solrosor och bär.

Historien om Snömannen kom till Europa 1427, men den tyske resenären Johan Schiltberger och den väckte sensation. Det som sporrar moderna vetenskapsmän och leder till de omfattande vetenskapliga jakterna på Yetin är evolutionsteorin som Charles Darwin lanserade på l8OO talet. Människan har enligt Darwin inte alltid varit den hon är utan utvecklats frän en "lägre" tillvaro till en "högre".

När den engelske upptäcktsresanden C.K. Howard-Byru fann enorma fotspår i Tibet 1921 föddes hypotesen att Yettin kunde vara en kvarlevande an-fader till den nutida människan. Det var den belgiske professorn Bernhard Heumans som gav Yetin namnet "den avskyvärde snömannen." Han ansåg att Yetin är en särskild art, skild från människan, men liknar oss mer än någon människoapa.

Londontidningen Daily Mail utrustade en expedition 1972 för att leta efter Yetin. De fotograferade ett antal spår men de såg inte till Yetin. Deras mest nmärkningsvärda upptäckt var ett antal Yetiskallar som bevarade i ett Buddistkloster i Tibet. Men munkarna tilllät dem inte att ta med sig skallarna, men några hårstrån till London för analys. Experternas undersökning gav vid handen att hårstråna inte kunde tillskrivas något känt djur, och det är faktiskt mycket intressant, eftersom en expert kan bestämma från vilken djur-art ett enda hårstrå kommer.

Är alla berättelser om Snömannen kanske bara resultat av en mytbildning? Nej, mycket talar för att Snö-mannen och dess amerikanske kusin Bigfoot verkligen existerar. Man skall inte vara alltför skeptisk och subjektivt negligera samtliga vittnesmål. Gorillans existens bevisades inte förrän 1870, men historier om dem hade förekommit långt tidigare, vittnesutsagor som vetenskapsmännen hade skrattat åt. Den första jättepandan fångades så sent som 1936 och historien om hur ett lysande fossil - kvastfeningen, fångades i Indiska Oceanen 1938 känner läsaren säkert till. Vetenskapen antog att den varit utdöd i 70 miljoner år. Tids nog återkommer jag kanske i UFOSverige Aktuellt med nya spännande rapporter om Snömannen och till alla obesvarade frågor kring detta väsen som lever under Himalajas tak och på Kaukasus sluttningar. Efter all möda som forskarna offrat på efterspaningarna, är de inte hågade att låta Yetin slippa undan rampljuset, förrän detaljer om hans signalement avslöjats och blivit vetenskapligt belysta.

fra UFO-SVERIGE-AKTUELLT - Box 175 - 73300 Sala.

 

Mer om Yetien eller "snømannen"

- her i utdrag fra boken til Rune Øverby:

Jordens fjernhistorie i nytt lys 

utgitt: Januar år 2000 på Polaris 2338 Espa tlf.62 58 08 86  isbn: 82-91685-04 

 utdrag fra kapittelet:

Om de forskjellige raser

Vitenskapen av idag som tror at hele utviklingen er et resultat av tilfeldigheter, kan ikke gi noen logisk forklaring på menneskerasenes opprinnelse, og ei heller på hvorfor de individuelle mennesker - ja selv eneggede tvillinger - er helt åndelig forskjellige. Med åndelig menes da bevissthetsfaktorer som visdom, medfølelse og innsikt/intelligens. Ja - dette spørsmål om hvordan Jorden hadde fått sitt mangfold av menneskeraser, kom Semjase inn på under det 7.kontaktmøte, tirsdag den 25.2.75 kl.18.02 ved Hinwill i Sveits. (Gjengitt fra kontaktreferatene i Semjase Block 1.)

"På Jorden finnes ikke bare de fem fargede hovedraser (de gule, røde, hvite, brune og svarte) - men de andre er fullstendig ukjente for dere. Dels lever de på plasser som ingen mennesker har kunne finne dem, og dels under Jorden. Men iblant er de ute i sollyset, og blander seg med dem som lever på Jordens overflate. Spesielt i land med mange raser vekker de ingen oppmerksomhet, og de kan bevege seg uhindret, særlig om de etter landets skikker skjuler ansiktet. Det er vanskeligere for de som har en meget påfallende ansiktsfarge - f.eks. blåaktig. Noen slike raser er for lengst utdødde.

De er alle et produkt av "himmelsønnene", dvs. de ble avlet av disse, som også har født fram nuværende raser. Disse "himmelsønnene" eller stjernefarere bebodde mange kloder med helt forskjellig klima, og som følge frembragte de andre raser, som fra aller første begynnelsen klarte å tilpasse seg etter klimaet (på Jorden). Avhengig av dette, utviklet de også en tilsvarende hudfarge, og det finnes utallige slike i verdensaltet. Også kroppsformene er ulike. Den varierer fra 50 cm til flere meter og slike vesener levde en gang på Jorden. Også disse fødte her avkom, men de ble etterhvert utryddet da de var aggressive og utøvde tyranni.

De nuværende ulike fargede rasene er altså avkom fra våre forfedre av ulike farger, som igjen kom fra ulike kloder. Menneskene stammer da ikke (direkte genetisk)fra apene. Jordmenneskene ble skapt ved at våre forfedre (Pleiadiske-) blandet seg med de daværende primitive mennesker på Jorden, som man da kalte Eva’er (som betyr den som føder). Jordmenneskene var på den tiden av de mest ulikeartede former av alle slag. Dels var de helt ville dyr med menneskelignede former som var avkom av vesener som våre forfedre hadde plantet på Jorden langt tidligere. Dette avkom til de utsatte parret seg med ulike dyrearter, og fødte nye livsformer. En av disse er for øvrig den ennå kjente ape, som utgjør en menneske-dyr mutasjon. Således stammer apene fram menneskene, og ikke omvendt.

Mutasjonsformer mellom ape og mennesker, har deres forskere allerede funnet mange av, men mest som skjellet og skjellett-rester. Disse Mutasjonsformer - delvis menneske og delvis ape - er kjente for menneskene som afrikanus, peking-mennesker, neanderlantaler-mennesker, etc. Fire ulike arter av dem har beholdt seg gjennom alle forgangne årtusener, og deres etterkommere lever fortsatt idag - dog ikke i store hjorder, men bare som enkeltindivider eller som meget små grupper. De er ytterst ville og sky, slik at menneskene nesten aldri kan se dem. Noen kaller dem for Yeti.....


mer om boken

Den innvidde tibetaner Lobsang Rampa skriver endel om YETIen - se RAMPABASEN PÅ LINKEN HER

hovedsiden